Då var det bekräftat. Detta mess mottog jag 23.52 igår från killen som jag tidigare dejtat:

Mamma är chef över Kvarngärdet och Stenhagen. Hoppas intervjun går fin fint! Kram

Och i samma sekund så var den nattsömnen spolierad. Jag har inte varit ett dugg nervös inför dagens intervju förrän igår vid 23.52 Hur märkligt kommer det inte bli att prata med en kvinna vars son man har dejtat rätt intensivt. Och man vet saker om denna person som hon inte vet att man vet om henne. Måste försöka fokusera på rätt saker. Vaddå ska man inleda intervjun med:

"Jaha! Man hade kanske hoppats att man hade träffat dig på en familjemiddag men istället blev det under dem här omständigheterna. Men det fungerar ju det med".

Varför lyckas jag alltid hamna i sådan här knepiga situationer? Håll tummarna för mig!

//Goldfish

Japp då är det julkortstider. Då man skickar ett femtontal och får typ 2 själv. Vad är liksom vitsen med julkort egentligen? Att visa omtanke och hälsa God Jul. Oftast ångestladdat att få ett julkort. Speciellt när det dimper ner ett den 16 december av en person man själv inte tänkt på att skicka till. Så går man och grämer sig över det fram till påsk då man kan skicka ett påskkort.

Hur stor omtanke ligger egentligen bakom ett julkort? Man springer ner till Gallerix och köper ett julkort för tre spänn och sätter på ett frimärke för fem. På det färdigtryckta kortet lägger man bara till önskar Maria. Oj! Vilken omtanke!

Till och med överaskningsmomentet har försvunnit. Släkten förväntar sig alltid ett julkort och blir inte överaskade när de får det. Får dem det inte så blir de väl snarare besvikna. Av kompisarna bor ett helt koppel i andrahand vilket innebär att dem inte finns med på gulasidorna. Så när man sitter och skriver korten måste man messa dem och fråga efter adressen. Vad förvånade de måste bli när dem får julkortet i lådan sen. Dessutom har jag kompisar som heter namn i stil med Lina Andersson. Och vem av alla Lina Andersson i Uppsala är min Lina?

Fast jag är så skeptisk till hela julkortsgrejen så är jag förvånad att jag försvarde det så starkt när jag och Stefan bodde ihop. Jag skickade givetvis kort till hans släkt. Jga letade reda på adresserna. Stefan bidrog med att skriva dit sitt namn. När hans mamma och syster fick det så sa dem:

"Men vi skickar ju inte julkort i vår familj".

"Nehe! Då får ni börja med det då". Sa jag med glimten i ögat.

Trots min lite negativa syn på julkort så uppskattar jag det verkligen. Speciellt de man får av småkusinerna med foto på sig själva och Cia pysseltjejen nummer 1 som har gjort sina julkort själv i maj.

//Goldfish

Visst Jessica i bonde söker fru är lite blåst. Men så är hon ju också från Tierp som hon själv uttryckte det. För mig får hon vara hur blåst som helst bara hon fortsätter producera så klockrena kommentarer. Som hon svarade när Petter sa att hon var lika kass på geografi som han.

"Jag är inte kass. Jag har bara lite otur när jag tänker".

Man kan ju säga att Tierparna har haft en liten tung period i TV ett tag. Först Jessica som ambassadör för orten inte framstår som intelligent. Och sen förra veckans par i lyxfällan. Ett par ynglingar boende i Tierp som vägrade öppna breven från inkasso och istället shoppade loss genom att köpa en hund och renoverade lägenheten. Skönt att det ändå är några mil till Tierp ifall dumhet smittar menar jag. UNT verkar iaf tycka synd om bygden och hade idag en extra tidning om Tierp. Frågan är bara om det var till deras fördel?

//Goldfish

Jag fick ett telefonsamtal idag på eftermiddagen. Med information om tid och plats. Mer information fick jag inte vid det tillfället. Det var ett hemligt uppdrag jag skulle genomföra.

Det var Omy-gänget (de som anordnar Piteå festen) som bad om mina tjänster. Jag vet att man som hemlig agent egentligen inte ska nämna sin uppdragsgivare. Men den regeln gäller bara agenter med F-skattesedel och det har inte jag skaffat mig än.

Jag blev uppmött av en medlem i gänget nere på min parkering. Hon gav mig vägbeskrivning framtill målet som jag inte kan nämna. Det är så hemligt att de inte kunde genomföra det på orten där festen hålls. Det var lite kämpigt men nu är mission completed. Festen är räddad!

Även en agent har ju rätt att ta ledigt efter ett lyckat uppdrag så nu ska jag snart cykla till Johanna och hänga lite.

//Goldfish

Var och träffa min handledare idag igen. Nu när jag gjort en del ändringar i uppsatsen så var hon mycket mer positiv till det jag skrivit. Hon nämnde till och med något om att det var så synd att jag inte skrivit den på engelska så hon kunde skicka den till någon professor i ämnet i England. Hon har inte så stor koll på mina engelsk kunskaper som ni märker. Det är ungefär som att  Anja Pärsons pappa skulle stappla in här i lägenheten precis nu och be mig ta OS-guld i störtlopp. I båda fallen så skulle jag nog stupa rejält på vägen.

Har hunnit med och växlat pengar till Englandsresan. Allt är nu fixat till den. Jag har även bett pappa att inte prata en gnutta engelska när vi är där. Borde förresten få skriftligt på det.

Var och sola igen idag. Gick på ett riktigt solarium idag. Hjälp! Vet ni att det är en hel vetenskap att sola solarium. Jag fatta inte ens prislistan. Man kunde välja mellan Fiji, Hawaii, Maldiverna m.m Fantasifullt va? Att inte namnge solariumen med siffror utan istället med länder. Jag frågade vad hon rekommenderade. I tanke på min vinterhud så väntade jag mig att hon skulle visa mig längst in i lokalen. Där de solkänsligaste personerna placeras för att inte ge stället dålig reklam. Att jag skulle passera alla de klatschiga solariumen som Bali, Fiji m.m och placeras i England. Som enbart bestod av en madrass med en extra stark glödlampa i taket.

Jag har lätt att bli brun men just nu är jag vitare än ett vitt A4 ark så jag tog Fiji. Det var den svagaste. Dessutom var det så bra att man kunde bestämma tiden själv. Tog bara 18 min. Och det var typ 17 minuter för mycket tills jag lessnat. Men så mycket bättre än 25.

//Goldfish

Idag på jobbet så ringde min mobil. Såg direkt att det var ett Uppsala kommun nummer. Det var angående ett jobb som jag hade sökt som förebyggare i Stenhagen. Kvinnan som ringde ville att jag skulle komma på en intervju. Det ska bli spännande. På torsdag smäller det.

Stenhagen är just nu ett av Uppsalas mest kriminella område. Undra om de kommer be mig att gå hem redan vid första anblicken. Det är ju inte direkt så jag skrämmer slag på folk när de ser mig. Kriminella ungdomar skulle bara kunna säga bu så ligger jag raklång på marken och de kan använda mig som övergångställe.

Hon som ringde om intervjun verkade iaf angelägen. När jag sa att jag fortfarande var intresserade så uttryckte hon ett Jippi! Antingen var jag den första av tjugo som sagt ja till en intervju eller så är jag en hejare på att skriva personliga brev. Hon och hennes kollega har bokat in en två timmar lång intervju med mig. Det skrämmer mig mer än själva intervjun. Jag kan presentera mig själv på fem minuter. Jag har ju inte speciellt mycket arbetslivserfarenheter så dem sköljer man över på 10 minuter. Vad tusan ska vi göra dem andra 105 minuterna. Kom gärna med förslag! Vi kanske kan leka en lek. Tjuv och förebyggare kanske istället för tjuv och polis.

Det värsta är att jag tror att hon enhetschefen som ska hålla i intervjun är mamma till en kille jag dejta. Inget man nämner va!?!

//Goldfish

Var och jobba på glasmästeriet idag. Hade ett ärende på banken. Så jag körde ner dit. Frågade banktjänstekvinnan i disken. Hon kunde inte svara på min fråga. Hon frågade en annan tjej som var högre uppsatt (hon hade ett eget skrivbord). Hon kunde inte heller svara så hon frågade i sin tur en kvinna som var ännu högre uppsatt. (Eget skrivbord som var inglasat). Han i sin tur frågade högsta hönset på stället. (Eget skrivbord inglasat plus man med grått hår). Det slutade med att lilla jag stod i mitten av tre banktjänstemän med kostymkläder. Själv stod jag osminkad med svarta stövlar med trasig klack. De alla dividerade hur de skulle göra och de försökte förklara för mig. Då lät min meddelande signal en man med löjlig dialekt som säger..

"Nu kom det ett sånt där sms igen".

Den bröt definitivt den formella stämningen.

Det blev helt tyst och kostymnissarna kollade på mig. Ursäkta sa jag lite förnämt och vände blicken mot deras ansikte men bestämde mig för att stanna vid klipsknuten.

Fan! Tänkte jag. Jag måste byta meddelandesignal.

//Goldfish

Farligt att gå på 50-års kalas. Mitt bland alla kakor och tårtor så kan man få för sig att diskutera Stockholm maraton. Det hade ju varit toppen om man stannat vid det. Men sen att man kommer överrens med kusinen att man ska anmäla sig är lite värre. Jag har precis anmält mig..

Tvekade både en och två gånger när jag fyllde i anmälan.

Tidigare meriter. Hmm! Vad kan man fylla i där. Femma på Stockholm mini maraton 1991. Segrare Östhammars stadslopp samma år? Jag lämnade tomt.

Avbeställningskydd 100 kronor: Hell ya! Det hade jag tom kunnat betala 200 kronor för.

Lördag 31 maj då smäller det. Har tom hittat en sponsor. Mamma betalar anmälningsavgiften. Så nu får jag väl springa runt med en mamma T-shirt.

Jag är glad bara jag tar mig igenom loppet på maxtiden 6 timmar. Dock är jag en sån tävlingsmänniska så jag skrev ut det 26 veckor långa träningsprogrammet för fem timmar. Så nu mina vänner och bekanta så lär ni nog inte se så mycket mer av mig förrän i maj.

En kompis meddelade mig precis på msn att han kunde guida mig runt på Stockholms gator gratis med avbeställningsskydd 0 kr. Men han kunde inte ge mig den berömda Stockholm maraton T-shirten. Jag har växt ur den jag fick under mini versionen så jag avböjde hans erbjudande.

//Goldfish