Jag stegade in på anställningsintervjun. Jag hade laddat mentalt hela vägen dit. Jag hade klätt mig som en socionom, lagom med smink, pyttelite parfym och hade bestämt mig för att dricka kaffe trots att jag annars inte gör det. Kliver in och förväntar mig att se mamman till killen jag dejtat (har sett foto på henne på facebook). Blev så förvånad. Det var inte hon. Då släppte nervositeten direkt.  Förmodligen så var inte denna mamma chef för ungdomsdelen utan barn.

Det var tre stycken som intervjuade mig. Givetvis kom vi in på min unga ålder. Jag klarade dock att vända det till något postivit istället för negativt. Jag tyckte intervjun gick bra. Jag var en av fyra som blivit uttagen av 40 sökande. Jag är dock tveksam om detta är något som jag verkligen VILL jobba med. Tjejgrupper på högstadiet låter jätteintressant. Det låter mindre intressant att fälta på helger som Valborg. Då vill jag inte ta hand om fulla ungdomar utan snarare ha piknick med mina vänner. Hon skulle lämna besked före jul.

Fick dessutom ett samtal av min förra chef innan jag åkte iväg på denna intervju. Han erbjöd mig jobb som kurator på en friskola. Jag har alltid velat bli kurator. Problemet är bara att detta är så få timmar eftersom de bara har en klass där nu för skolan är nystartad. Just nu vill jag inte bli färdigutbildad så mycket val som måste göras.

//Goldfish

Då var det bekräftat. Detta mess mottog jag 23.52 igår från killen som jag tidigare dejtat:

Mamma är chef över Kvarngärdet och Stenhagen. Hoppas intervjun går fin fint! Kram

Och i samma sekund så var den nattsömnen spolierad. Jag har inte varit ett dugg nervös inför dagens intervju förrän igår vid 23.52 Hur märkligt kommer det inte bli att prata med en kvinna vars son man har dejtat rätt intensivt. Och man vet saker om denna person som hon inte vet att man vet om henne. Måste försöka fokusera på rätt saker. Vaddå ska man inleda intervjun med:

"Jaha! Man hade kanske hoppats att man hade träffat dig på en familjemiddag men istället blev det under dem här omständigheterna. Men det fungerar ju det med".

Varför lyckas jag alltid hamna i sådan här knepiga situationer? Håll tummarna för mig!

//Goldfish

Japp då är det julkortstider. Då man skickar ett femtontal och får typ 2 själv. Vad är liksom vitsen med julkort egentligen? Att visa omtanke och hälsa God Jul. Oftast ångestladdat att få ett julkort. Speciellt när det dimper ner ett den 16 december av en person man själv inte tänkt på att skicka till. Så går man och grämer sig över det fram till påsk då man kan skicka ett påskkort.

Hur stor omtanke ligger egentligen bakom ett julkort? Man springer ner till Gallerix och köper ett julkort för tre spänn och sätter på ett frimärke för fem. På det färdigtryckta kortet lägger man bara till önskar Maria. Oj! Vilken omtanke!

Till och med överaskningsmomentet har försvunnit. Släkten förväntar sig alltid ett julkort och blir inte överaskade när de får det. Får dem det inte så blir de väl snarare besvikna. Av kompisarna bor ett helt koppel i andrahand vilket innebär att dem inte finns med på gulasidorna. Så när man sitter och skriver korten måste man messa dem och fråga efter adressen. Vad förvånade de måste bli när dem får julkortet i lådan sen. Dessutom har jag kompisar som heter namn i stil med Lina Andersson. Och vem av alla Lina Andersson i Uppsala är min Lina?

Fast jag är så skeptisk till hela julkortsgrejen så är jag förvånad att jag försvarde det så starkt när jag och Stefan bodde ihop. Jag skickade givetvis kort till hans släkt. Jga letade reda på adresserna. Stefan bidrog med att skriva dit sitt namn. När hans mamma och syster fick det så sa dem:

"Men vi skickar ju inte julkort i vår familj".

"Nehe! Då får ni börja med det då". Sa jag med glimten i ögat.

Trots min lite negativa syn på julkort så uppskattar jag det verkligen. Speciellt de man får av småkusinerna med foto på sig själva och Cia pysseltjejen nummer 1 som har gjort sina julkort själv i maj.

//Goldfish