Var på århundradets derby i Gimo sporthall. Mälby BK - Östhammars BK.

Min pappa är mot reklam. I företaget så säger han att man på en liten ort  måste vara mån om de kunder man har så kommer de tillbaka. Istället för att ragga ny kunder genom reklam så återvanvänder vi våra brukar pappa säga. Ryktet sprids bäst genom mun mot mun metoden. Min brorsa jobbar ju dock också där och försökte väl kringå detta genom att starta ett innebandylag som pappas firma givetvis sponsra. Sponsring och reklam är inte samma sak i pappas ögon.

Laget fick heta Mälby från vårt företag Mälby Glas. Man kan ju fråga sig om det var positiv eller negativ reklam. Ett gäng gamla fotbolls- och hockeykillar som spelat i TV-pucklag och upplandslag i fotboll. Detta var 20 kg sedan. Och de hade aldrig klivit in innanför en innebandysarg. Detta märks.De vinner matcherna med närmare tvåsiffrigt varje gång. Den hårdaste kampen blir alltid mot domarna. Innebandy är en sport där regelboken är tjockare än bibeln. Idag var det en kille i Östhammar som flög över sargen. Vilket Mälby killarna motiverade med att killen vägde ca. 50 kg mindre än dem. Då den killen uttryckte:

"Ja jäklar. Idag behöver man ju inte ens filma man flyger ju som en vante iaf".

Själv vill jag mena att den hårdaste kampen fördes bredvid planen. Jag passade min kusins barn på 1,5 år Nathalie. Barn på 1,5 år är inte så roade av innebandy trots detta så vill de gärna stå vid sargkanten för att bara vänta på att träffas av en innebandyklubba. Och får man tag på en innebandyboll så är det jättekul att slänga in den på planen för där är ju pappa. När man blir 23 så tycker man inte det är lika kul längre. Inte tycker jag dte iaf. Jag är nog lite mognare än jag tror.

//Goldfish

Är ute i Gimo coh väntar på julafton. Skulle ut och springa nu på förmiddagen. Tänkte springa en liten längre distans idag och behövde då min mp3 som fröken guldfisk givetvis glömt i stan. Så jag ringer mitt kusinbarn Felix för att fråga om jag får låna hans. Risken att få låtar som rosa helikopter och Hej Mickey tog jag. Kändes som ett bättre alternativ än inget alls. Trots att det förmodligen skulle bli svårt att hålla maratonlunken till sådan musik.

Kommer dit och får låna Tommys mp3 (pappans i familjen). Åker upp och parkerar bilen i skogen där jag ska springa min milslånga vända. Stoppar i hörlurarna i öronen. Hade jag inte vaknat tidigare så gjorde jag det definitivt då. Hårdrock strömmade ut i mina öron från någon grupp som heter Fist for fight. Min mentala uppladdning som ställt in sig på barnpop fick genast göra en helomvändning. Och istället för bilden av en barnprogramsledare som var ute och sprang så fick jag se mig som en kvinnlig variant av Rocky.

Efter cira en kilometers löptur så möter jag EN bil. Och gissa vem som körde den.. Jo min kusin med hans lilla son bredvid sig. Bara ett litet exempel på hur stor del av Gimobefolkningen som är släkt med mig. Man träffar på de till och med i skogen.

 Första fem kilometrarna gick väl ganska bra. Då kändes det lite nytt och annorlunda med hårdrocksmusiken och mitt tempo blev lite högre än vanligt. Introna var grymma men så fort sångaren med sin whiskey röst började skrika så blev jag efter ett tag ganska mätt. Speciellt när jag kommit precis hälften. Då  hade jag lika långt till bilen som att fortsätta som att vända. Då var jag helt utelämnade till hårdrocksmusiken. Den passade liksom inte in i den vintersoliga landsbygden. Jag började fråga mig själv vad jag hade gjort som förtjänat detta?

Då kom jag plötsligt på att det just i denna skog finns en björn. Då fick jag genast annat att tänka på. Pulsen (som jag kontrollerade genom pulsklockan) ökade med tio slag så fort jag kom på den tanken. Jag ökade direkt tempot.

När jag kom fram till bilen så slog tanken mig. Jag måste vara den enda person som tränar till ett maratonlopp med hårdrocksmusik. Klarar jag denna pers så borde jag väl klara själva loppet med?

//Goldfish