Idag på jobbet så ringde min mobil. Såg direkt att det var ett Uppsala kommun nummer. Det var angående ett jobb som jag hade sökt som förebyggare i Stenhagen. Kvinnan som ringde ville att jag skulle komma på en intervju. Det ska bli spännande. På torsdag smäller det.

Stenhagen är just nu ett av Uppsalas mest kriminella område. Undra om de kommer be mig att gå hem redan vid första anblicken. Det är ju inte direkt så jag skrämmer slag på folk när de ser mig. Kriminella ungdomar skulle bara kunna säga bu så ligger jag raklång på marken och de kan använda mig som övergångställe.

Hon som ringde om intervjun verkade iaf angelägen. När jag sa att jag fortfarande var intresserade så uttryckte hon ett Jippi! Antingen var jag den första av tjugo som sagt ja till en intervju eller så är jag en hejare på att skriva personliga brev. Hon och hennes kollega har bokat in en två timmar lång intervju med mig. Det skrämmer mig mer än själva intervjun. Jag kan presentera mig själv på fem minuter. Jag har ju inte speciellt mycket arbetslivserfarenheter så dem sköljer man över på 10 minuter. Vad tusan ska vi göra dem andra 105 minuterna. Kom gärna med förslag! Vi kanske kan leka en lek. Tjuv och förebyggare kanske istället för tjuv och polis.

Det värsta är att jag tror att hon enhetschefen som ska hålla i intervjun är mamma till en kille jag dejta. Inget man nämner va!?!

//Goldfish

Var och jobba på glasmästeriet idag. Hade ett ärende på banken. Så jag körde ner dit. Frågade banktjänstekvinnan i disken. Hon kunde inte svara på min fråga. Hon frågade en annan tjej som var högre uppsatt (hon hade ett eget skrivbord). Hon kunde inte heller svara så hon frågade i sin tur en kvinna som var ännu högre uppsatt. (Eget skrivbord som var inglasat). Han i sin tur frågade högsta hönset på stället. (Eget skrivbord inglasat plus man med grått hår). Det slutade med att lilla jag stod i mitten av tre banktjänstemän med kostymkläder. Själv stod jag osminkad med svarta stövlar med trasig klack. De alla dividerade hur de skulle göra och de försökte förklara för mig. Då lät min meddelande signal en man med löjlig dialekt som säger..

"Nu kom det ett sånt där sms igen".

Den bröt definitivt den formella stämningen.

Det blev helt tyst och kostymnissarna kollade på mig. Ursäkta sa jag lite förnämt och vände blicken mot deras ansikte men bestämde mig för att stanna vid klipsknuten.

Fan! Tänkte jag. Jag måste byta meddelandesignal.

//Goldfish