Jag och Mona roar oss med att titta på de lokala nyheterna. Där informerar de om att det är en klamydia epidemi i Uppsala. Den urartade tydligen efter Valborg. Så håll er inne!

Dessutom så ställde en kille uppp på intervju som just fått diagnsoen klamydia. Mona tror att han fortfarande var full från sista april. Vad fan tänkte han på? Han kommer ju inte få ligga det närmaste året.

Nyhetskillen avslutade inslaget med att man kan gå in på deras hemsida och diskutera vad vi ska göra åt epidemin. Jag har några förslag:

1. Gå till Clas Olsson och köp ett hänglås som ni sätter på byxgylfen. Släng sedan nyckeln i Fyrisån.

2. Vi startar ett demonstrationståg som startar på Vaksala torg och sjunger låtar om hur klamydian måste bort från staden.

3. När killar betalar krogentrén så borde det ingå en kondom för de. Profil till de små.

4. Vid MAX där alla samlas innan hemgång från krogen så borde ungdomshälsan stå och informera om klamydia i hamburgerkön.

Känns detta lite too much så kan ju alla bara ta sitt egna ansvar och använda kondom.

//Goldfish

Ronaldo blev tagen av polis utanför ett hotell med tre transvestiter.  Jag tror inte de är hans rehabtränare..

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article2368128.ab

Han ville bara ha lite kul. Ronaldo, vad är det roliga med att hänga med tre transvestiter på ett hotell och bli tagen av polis? Kan du förtydliga det för oss vanliga fotbollspelare. Om jag vill ha jag vill ha kul så spelar jag brädspel, åker båt eller hoppar studsmatta.

Det är bara hockeyspelare (som förlorat för många hjänceller när de slagit huvudet i isen) som grupperar sig i hotellrum och sådant beblandar vi oss fotbollsspelare inte med.

//Goldfish

Händer inget oväntat så skriver jag på för Danmark på onsdag.

Så Erica du har rätt. Det blir rode polse, sjunga "Der er et yndigt land" och kolla på "Anna Phil" för hela slanten nu. Tänkte försöka hinna med att jobba lite grann också,  typ heltid.

Länk till UNT:s artikel:

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=4-AV_ID=744125,00.html

Så tack då alla nära och kära för den tid som har varit vi lär väl ses igen i höst någongång. Då ser det ut som jag har lite tid över i min kalender. Så länge kan ni ju följa mitt liv här på bloggen.

Lugn nu allihopa! Jag ska inte bli en i mängden av alla modebloggare som finns.

Jag vill bara visa hur jag firar påsk. Många av mina vänner flyr Uppsala. Är det inte träningsläger utomlands så är det att hälsa på släkten på annan ort. Jag som slutat med fotboll och inte har några släktingar längre bort än fem mil får fira på annat vis.

Påsken brukar innebära traditioner som äggletande. I vår familj har vi aldrig hållt på med sådant tjaffs. Min mamma är verkligen världens bästa och husligaste mamma. En riktig A-mamma. Vi har dock alltid haft godis tillgängligt hemma hos oss under hela uppväxten. Därför kändes det lite overkill att gå ut och leta efter ett ägg fullt med godis när vi bara kunde öppna skafferiet. Vi fick alltid därför ägget vid sängen på morgonen.

Eftersom påsken inte fyller så stor funktion i mitt liv så tänkte jag starta en egen tradition som verkligen bottnar i påskfirandets rötter - Jesus. Jag klär mig som Jesus! I en lång vit skjorta. Jag slopa kransen med taggar runt huvudet. Det klär mig inte riktigt.

Måste bara förtydliga det hela för min pappa så inga missförstånd uppstår. Nej! Det är inte Lucia jag firar i en lång vit nattsärk. Det är påsken! Tänk Jesus! 

//Goldfish

Under mindre uppptagna stunder på jobbet så läser jag nu en bok som heter: Säker på nätet? En handbok för föräldrar och andra vuxna.

Den handlar om hur vuxna personer ska kunna skydda sina barn mot onödiga risker i internetvärlden. En värld där vuxna inte har kontroll och inte kan skydda barnet från mobbning, groomings och porrnografi.

När en 12-åring  sitter hemma i rummet vid datorn så frågar man bara:

"Vad gör du?"

Barnet kanske svarar. "Jag surfar på nätet".

Som förälder nöjer man sig då vanligen med det svaret.

Däremot om 12-åringen istället är på väg ut genom dörren och man som förälder frågar: "Vad ska du göra?"

Och barnet svarar: "Jag ska ut".

Hur många föräldrar skulle nöja sig med det svaret? Inte mina föräldrar hade gjort det iaf. De hade givetvis frågat var jag skulle och vilka som skulle dit och när jag tänkte komma hem.

Varför undviker man som föräldrar att fråga vad gör du på nätet? Förmodligen på grund av okunskapen när det gäller internet, man är rädd för att fråga om saker som man inte har någon kunskap om.

Boken ger även ett exempel på ett busstreck mellan två killkompisar. Där den ena kompisen fotar med sin mobilkamera den andra kompisen i gympans omklädningsrum. Killen som fotade skickar på kvällen lite ogenomtänkt och mest på skoj kortet på msn till en tredje gemensam killkompis. Efter det raderade han bilden. Bilden var dock nu tack vare den tredje kompisen ute bland skolans alla elever och det hela slutade med polisanmälan. Killen som blev blottad fick utstå personliga lidanden.

Boken väcker många frågor speciellt hos mig som bloggare. Hur medveten är egentligen jag av konsekvenserna av mitt bloggande? Hur mycket av mig själv ska jag egentligen lämna ut?

Och en ännu väsentligare fråga; hur mycket ska jag lämna ut mitt umgänge? Man får ju inte publicera namn och bild som kan kopplas till en annan person som inte  godkänt detta. Hur många gånger har jag frågat Mona om godkännande för att offentliggöra våra personliga singelsamtal? Hur många gånger har jag egentligen frågat min bror om lov att få lägga ut en bild på hans inte ens ett år fyllda dotter? Hur många gånger har jag frågat Maja om lov att få skoja om hennes sexuella läggning? Hur många gånger har jag fått godkännande av Linda Sembrant att få offentliggöra hennes enorma äggkonsumtion? Svaret är nej på alla frågor.

Jag är vuxen och känner dessa personer så pass väl att jag ändå tycker mig kunna göra en vettig bedömning över vad som är okej och inte. Jag har ett utvecklat konsekvenstänkande trots det så händer det att jag balanserar på gränsen och inte tänker på konsekvenserna. Hur ska man då kunna ställa de kraven på en 12-åring?

//Goldfish

Unga modebloggare är väldigt på tapeten. Säga vad man vill om deras åsikter så har de iaf lyckats ragga läsare. Mellan 20 000 - 40 000 läsare per dag. Jag tror att det är deras annorlunda liv som fascinerar läsarna. Jag tänkte dra en liten parallell mellan deras liv som det gett exempel på i bloggen med mitt. För att visa kontrasterna.

Jag tänker dra en parallell till de största:

 Kenza Zouiten   http://kenzas.se

Isabella Löwengrip www.blondinbella.se

Taget från Blondinbella (en tjej som spenderar 10 000 i månaden på shopping. Jag tror inte hon inkluderar matinköp i det).

Just det! Måste visa mitt nya köp, ett ganska oväntat köp men när jag och Mr x traskade runt i Göteborg fick jag världens skoskav av mina pumps så jag kilade in på en butik för att köpa tygskor, dock kom jag ut med ett par converse! Vad tycker ni? Hiss eller diss?

Om detta hade hänt i mitt liv så hade det förmodligen sett ut så här:

Just det! Måste visa mitt nya köp, ett ganska oväntat köp men när jag och min närmaste vän Mona traskade runt i Uppsala fick jag världens skoskav av mina stövlar (äger inga pumps och om jag gjorde så skulle jag aldrig ta på mig de under en en shoppingtur). Jag övervägde att gå barfota men jag kilade istället in på Apoteket för att köpa skavsårplåster. Min ekonomi är väldigt bra för tillfället så jag unnade mig till och med att köpa ett Compeed-plåster. Skavsårsplåstrets Rolls Royce. Vad tycker ni hiss eller diss?

Taget från Kenzas blogg:

För ett par veckor sedan så anställde jag en tjej som godkänner mina kommentarer. Och det var en stor lättnad faktiskt. Dels för att jag slipper sitta & ägna flera timmar åt att godkänna kommentarer, och dels för att jag nu slipper läsa de elaka påhoppen. Det är väldigt skönt, men detta har ju gjort att jag knappt läser era kommentarer nu. Men jag kikar in bland kommentarsfälten då & då och läser vad ni skriver.

En parallell till mig:

Jag funderar seriöst på att anställa någon som godkänner mina kommentarer här på bloggen. Det skulle vara en sådan lättnad. Dels för att jag skulle slippa spendera 30 sekunder varannan dag för att godkänna kommentarerna som Manne då oftast skriver. Och för att jag slipper läsa de elaka påhoppen. Tänk vad mycket tid jag skulle spara. Undra vad jag skulle göra med den tiden? Det blir ju hela 2 minuter på en vecka som jag sparar.

//Goldfish

Kollade lite grann på gaygalan. Då väcktes en del frågor:

1. Var är alla representanter från damlandslaget i fotboll? De borde vara fler där än på idrottsgalan. Nej just ja om de homosexuella visar sig där så blir det ju offentligt (det alla redan vet) att de är homosexuella.

2. Finns det någon i hela Sverige som har en större panna än Charlotte Perelli?

3. Kommer Rickard Wolfs pojkvän in på efterfesten med sin egen legitimation? Det ska vara om han har förfalskat ett.

4. Ett tag trodde jag Måns Zelmerlöf gjorde slut med tjejen pga mig. Men jag har nu väntat flera dagar utan att han har hört av sig. När jag såg galan föll allt på plats. Hans singelhistoria var nog enbart ett trick för att bli mer populär hos de som är gay!? Fan!

//Goldfish

Sitter och kollar på dokumentären om Astrid Lindgren. Det väcker barndomsminnen. Jag har inte förstått vilken barnslig men stor människa som finns bakom dessa sagor.

När jag var liten så gick en serie med Astrids mindre kända sagor. Mamma spelade in dem åt mig. Och hur jag har kollat på dessa filmer. Dem har nötts varje gång jag har varit sjuk. I alla fimer finns någon speciell värme och trygghet som gör en friskare. Skulle legat hemma och kollat på Astrid Lindgren filmer i helgen istället för att kombinera vin med alvedon. Ett mycket bättre recept till friskhet.

Jag minns speciellt två killar som Astrid skrev om. De föddes samtidigt och mammorna tävlade om vem av sönerna som var bäst. Vem som började gå först. Fick tänder först mm. Det hela slutade med att även killarna började tävla. De käka maskar, hoppa från broar och ladugårdstak (den tidens motsvarighet till Jackass ). Jag var så fascinerad av dessa killar och det hela slutade med att killarna skadades och dem lärde sig att det viktiga var att må bra och vara frisk. Tänk vilken uppfostrande funktion hennes filmer har. Hon måste vara den mamma i sverige som uppfostrat flest barn. Samtidigt så sprider Astrid Lindgrens sagor ett budskap om att vikten av att som barn själv få prova sin vingar och våga. Jag tror min fascination för de tävlingsinriktade pojkarna någonstans haft en betydelse för mitt elitsatsande inom idrotten. För trots att killarna skadades så hade de ju kul när dem tävlade. Jag ville också uppnå den glädjen killarna kände när de hela tiden överträffade sin egen förmåga. Mitt slut blev dock inte när jag hamnade på sjukhus utan när jag mötte Marta och förstod att det blir nog svårt för mig att bli bättre än henne?!?

Likaså är så är det nog många barn som har provat att hoppa från ett tak med ett paraply liksom Madicken. Vilket socialtjänsten inte skulle se som god uppfostran. Det har jag iaf lärt mig efter snart 3,5 år på socionomlinjen. Men när man sen har hoppat från lekstugans tak så har man lärt sig att det nog inte var en sån himla bra idé. Och förstår att vilken tur att jag inte valde att hoppa från musikens hus i Uppsala. Man måste få göra misstag för att lära sig. Jag lärde mig exempelvis den hårda vägen att pulka inte var något för mig. En gång åkte jag ner i ett vattendrag och höll på att drunkna en annan gång körde jag in i skogen och bröt ett ben och fick hjärnskakning. Sen dess har jag hållt mig till stjärtlappar!

Jag ser mig själv som Lisa i barnabullerbyn. Som ska vara lite korrekt och fin som dem äldre tjerna och duktig utåt men under ytan så finns det en liten busfia som hänger med sina brorsor och kompisar på galna upptåg och inte är rädd för att säga vad hon tycker. Skulle det inte vara roligt att göra en tonårsversion av barna i bullerbyn. Då tror jag faktiskt Lisa skulle vara lite som mig under gymnasiet som ska försöka vara så duktig i skolan och prestera inom idrotten men samtidigt inte rädd för att använda falskt leg på krogen och ta alkohol från brorsan och vara lite allmänt tonårsbusig.

Vill bara påminna er om Astrids viktigaste budskap man kommer inte till Gud man kommer till Nangijala och får träffa Skorpan. Vilket barn kan vara rädd för döden då? Inte jag iaf bara mina nära och kära också hamnar där. Men än vill jag leva livet som en äldre version av Lisa i barna i bullerbyn.

//Goldfish