Man lever ju inte direkt med fet plånbok som student och jag har precis konstaterat att jag kommer bli ruinerad..

Jaha tänker ni! För att du tänker kvadda pappas bil under Piteåresan.

Det är inte därför. Jag har skrivit ut läslektyr för Piteåresan. Min C-uppsats som är klar för korrekturläsning. Det är 65 sidor. Till min opponering så måste jag skriva ut 14 exemplar. Min omattematiska hjärna räknar (o)snabbt ut med hjälp av miniräknaren att det är 910 sidor. Det blir ungefär som att kasta 910 enkronor i en önskebrunn. Skillnaden är bara att jag får önska 910 ggr för dem pengarna då istället för som nu att slänga ut 910 kronor på att få kritik.

Dessutom så kräver min nya satsning att ta mig igenom ett maratonlopp ganska många investeringar.

*Ipod (för att ens kunna orka genomföra mina många framtida löppass)

*Inlägg (Att kliva upp på morgonen med en hälsporre är inte kul, då lägger jag hellre tusen spänn på nya inlägg).

*Nya löpskor (Man lär väl nöta några par genom att springa på asfalt).

*Löparkompisar (Antar att jag är tvungen att lägga in utgifter till mina kompisar för att få med dem på löpturer i min budget).

Jag måste hitta en sponsor, eller åtminstone ett jobb efter den 18 januari.

//Goldfish

Har hängt i Östhammar idag med mina kära vänner Mona och Johanna samt Johannas kompis Teresia. Vi har bland annat roat oss med att leta reda på en tant som brukar springa (observera ordvalet springa) med en rullator. Hon är jätterolig och har blivit någon form av kultfigur i kommunen och sedan idag även en turistattraktion.

Vi åt också på Stop 76. Funderade länge på ta en kebabsallad. Det lät som en nyttig form av kebab, men sedan när jag analyserat fenomenet så kom jag fram till att det egentligen är en kebabrulle där man lägger innehållet på en tallrik och äter brödet bredvid. Och då kunde jag lika gärna ta något som är onyttigt och har ett namn som låter onyttigt.

Johanna berättade en rolig sak som henens kollega berättat. Hennes kollegas lilla son hade frågat:

"Pappa, hur gör man egentligen en bebis?"

Då pappan (Johannas kollega svarat):

"Pappa kommer inte ihåg, fråga mamma istället".

Tänk vi kvinnor ska få ta alla svåra uppdrag här i världen ändå får vi  i regel sämre lön.

//Goldfish

Känner att min omgivningen verkligen tror på min förmåga. Se till dessa händelser:

Mamma & Pappa säger:

"Ska ni åka bil till Piteå på nyår. Då måste ni ju ta Volvon (Mina föräldrars bil). Den är ju mer krocksäker".

Kommentar: Inte mig emot. En mycket bättre motor. Men betyder inte det där citatet att de tar för givet att jag ska krocka?

Cia (min kompis vi ska hälsa på i Piteå) säger:

"Alltså, jag har tänkt på det här. Jga gillar inte att ni ska åka bil på natten. Så jag fixar boene hos någon killkompis åt er".

Kommentar: Återigen, inte mig emot. Men blir jag en sämre chaufför på natten?

Mamma säger:

"Jag vet inte hur mycket den här fickpluntan rymmer. Men ta ett decilitermått och mät".

Kommentar: Mamma litar nog inte riktigt på min förmåga att känna av när jag blir för full. Därför vill hon att jag ska ha koll på hur mycket jag häller i mig. Kändes dock lite märkligt att genomföra detta projekt förr stod jag och mätte ihop ingredienser till proteindrinkar. Att mäta en fickpluntas innehållsmängd, känns lite mindre seriöst. Mitt liv går utför.

För mig gör det inte så mycket att folk inte riktigt tror på min förmåga. Jag ser bara vinster i det. Får köra bättre bil och en natts gratis boende!

//Goldfish