Igår var jag bara en vanlig guldfisk. Idag är jag en guldfisk med godkänd C-uppsats som bara väntar på att håva in sin socionomexamen!

Funderar dock på att skippa avslutningscermonin i skolan på fredag. Jag kan förstå fina jippon som idrottsgalan igår. I min släkt är idrottskulturen så mycket starakre än akademikerkulturen. Inte så märkligt dock då jag är den första akademikern. Jag kan förstå att man tar med nära och kära och firar att man blivit årets fotbollsspelare i Uppland eller vinnare av Jerring priset. Det har man ju verkligen kämpat för.

Jag förstår dock inte vitsen med att fira att man numera är redo för 40 år som hårt arbetande. Och dessutom få blommor för det. Ska jag vara ärlig så har jag inte behöva kämpa så hårt för att klara av studierna på Sopis. Jag skulle kunna ha läst kamratposten till vissa seminarium och ändå gå därifrån med ett godkänt betyg. Detta säger inget om mig som student utan mer om kravnivån på skolan. Men visst är jag stolt!

//Goldfish

Åkte hem till mamma och pappa så här på söndagkvällen för att ha närmare till jobbet imorgon och för att min mage skrek efter mammas kylskåp som annars varje helg brukar föda mig.

Känslan av att snart ha en akademiker examen börjar mer och mer planteras in hos mig. Det känns så himla märkligt. Ingen i min släkt har en högskoleexamen. Pappa och jag pratade om en gammal kompis och han frågade vad hon gjorde nu, då jag svarade att hon läser till lärare.

"Men oj vad alla läser och läser, ska det verkligen vara bra det?"

Så konstigt att jag valt att studera vidare för det är verkligen det jag är uppväxt med att man inte är i behov av en högskoleexamen utan att man klarar sig ändå.

Jag frågade pappa en gång när han jobbat en helg för att han hade så mycket.

"Oj vad länge du var borta. Har du jobbat så här länge?"

Då han svarade:

"Nej, nej jag satt någon timme på kontoret och fakturerade också".

Den dialogen är så klockren på hur olika man kan se på arbete. För pappa är arbete att jobba fysiskt med kroppen. Att sitta på kontor det är något annat det.

Trots detta så har jag alltid känt ett stöd i ryggen av att studera vidare och jag märker att han är stolt men det är på något märkligt vis inte legitimerat maccho att säga det. Idag iaf så hade jag skrivit ut dem delar i uppsatsen som jag har skrivit färdigt för att visa pappa. Då han direkt intar rollen som professor (dessutom med en släng av dyslexi) och kommenterar denna mening:

För att lyckas få ut målgruppen på arbetsmarknaden så anser jag att det är viktigt att se på arbetsmarknaden som dem beskriver den.

"Men du här har du nog skrivit fel. Du har skrivit dem det heter ju dom".

Jag kände att det inte direkt var läge och ta diskussionen om de och dem och subjekt och objekt. Utan jag tog istället uppsatsen från hans hand och delade några menande blickar med mamma.

Hmm! Det är nog tur att pappa är en grym hantverkare och försäljare för det är nog det han får hålla sig till. Hädanefter ska jag inte fråga honom om råd när det gäller uppsatsen.

//Goldfish

Japp då har jag genomfört min första intervju. Det var jätteintressant. Vi träffades på ett fik i staden. Jag bjöd givetvis på fika, som en fin gest att hon ställt upp på intervju. Jag inledde intervjun med att säga.. "Om du tycker att jag luktar popcorn - så gör jag det". (Ledsen att jag tjatar om popcornslukten hela tiden, men det är en upplevelse som gjorde starkt intryck på mig och den gör sig påmind hela tiden). Och givetvis så sa jag inte så.

 Jag märkte idag hur mycket jag har saknat att föra "ordentliga samtal" med människor som jag gjorde dagligen under mitt arbete som handläggare. Det fyller en funktion att känna sig uppskattad. Jag kan säga att det är svårt att känna det när man sitter i sin ensamhet och skriver C-uppsats. Vem fan har nytta av det eg. mer än jag som förhoppningsvningsvis får ut min examen? Det var nog den avsaknade som uppenbarade sig i helgen när jag pratade kärleksproblem med min polistuderande kompis. Hon är mer handlingskraftig. Jag är mer analyserande. Jag analyserade uppenbarligen sönder henne för hon orkade inte ens vara kvar på krogen till stängning.

Efter intervjun påbörjade jag transkriberingen - det innebär att man ordagrant skriver ner exakt vad som sagts under intervjun. Jag kan säga att det finns roligare saker att fördriva tiden med. Dessutom när man om och om igen får höra sin egen röst och hur dumma frågor man ställer. Självförtroendet blir inte direkt på topp då.

Ska snart iväg och springa med Mona. Ska försöka springa ifrån popcornalukten som etsat sig fast i min hud.

//Goldfish

Har varit uppe och pluggat nu några timmar. Har gjort klart de uppgifter som tillhör metodkursen. Känns skönt!

Nu ska jag dock beskriva diagnoskriterierna för Aspergers syndrom. Ska traggla igenom en engelsk bok med vetenskaplig text. Känns ungefär som jag ska bestiga Mount Everest. Jga har iaf mkt självförtoende med mig i bagaget av min handledare som sa efter hon läst min kunskapsöversikt: "Maria! Det verkar som du har väldigt lätt att läsa engelsk litteratur". Jag skrattade inombords och gladde mig över att hon iaf inte hitttat hit till min blogg och tagit del av mina eneglska grodor. Jag är ju värdelös på engelska. Det ligger i min släkt. Jag fasar lite för englandsresan med familjen. Pappa som gillar korv och mos kommer säkert i anda med den där roliga historien be om en "hot dog with moose". Han kommer garanterad bli förvånad om han serveras älg.

Nu ska jag läsa på fram till lunch.

//Goldfish