Jag och Mona kommer snart kunna ställa upp i Stockholm Maraton. Vi var ute och sprang vår vända idag också. Fortsätter jag så här så måste jag snart köpa nya löparskor.

Jag hatar verkligen när jag kollar i mitt kylskåp och kommer fram till att jag inte har någon frukost hemma. Ofta springer jag då och lufsar i min pyjamas. Det gör jag nästan alltid när jag är hemma. Jag går tom under kodnamnet pyjamas tjejen hos syskonen Eriksson. (Johanna och hennes bror Micke).

I dessa lägen känns det ungefär som en mil till Konsum. När det i själva verket är fyra trappor och 100 meter.

Det slutar alltid med att jag knatar ner iaf. För jag är ju konstant hungrig och ibland måste gå upp och äta på natten och då är ju inga affärer öppna.

Fia en gammal Gimobo arbetade förut på Konsum i Gimo nu jobbar hon här i stan på min konsum butik. Det är ganska mysigt faktiskt. Det är som att man kliver in i Konsum på Gimo. Man hälsar på Fia och känner sig som hemma och ganska trygg tills man börjar inse vad man har plockat ner i varukorgen. Hmm! Man hejdar sin arm som alldeles precis ska plocka ner ett paket Maryland cookies. Och inser att Fia har följt mitt spontanhandlande i ganska många år nu och alldelse säkert funderar på om jag lever på Maryland Cookies. Har liksom börjat köpa kakor ist. för godis. Känns på något konstigt sätt som det är nyttigare. Men helt plötsligt blir mitt spontanshoppande inte så spontant utan snarare taktiskt. Jag ser mig själv plocka i havregryn (till morgondagens gröt) och mellanmjölk. Så j-a tråkig. Vem försöker jag lura eg. småpratar lite käckt med Fia medan jag stolt plockar upp varorna på bandet.

När jag väl kommer hem plockar jag irriterat in varorna och trånar efter socker som jag valde att lämna kvar på Konsum.

Vill ni skaffa er en nyttig livstil. Bli bekant med kassörskan i närbutiken. Det är effektivt jag lovar. Men det kan få konsekvenser på humöret!

//Goldfish

Wow! Tveksamt om chocken har lagt sig än, men jag försöker ändå komma till sans och skriva en blogg...

Var till skolan idag på något som hette professionsspecifika färdigheter. Det är något som kom till utbildningen efter att jag börjat där. Jag har aldrig behövt gå på ett sådant tillfälle men eftersom jag tagit studieuppehåll så var jag tvungen att gå på det nu sista terminen. Jag hade ingen aning om vad det innebar. Kommer dit. Och möts av en helt ny klass. Klassrummet är ommöblerat så stolarna står i en ring så alla ska kunna se varandra.  Känns som jag stigit in i en sal där det ska hållas ett AA möte. Jag blir givetvis ett visningsobjekt eftersom typ ingen där har sett mig förut. De som leder det hela är två damer (i pensionärsåldern). Den ena pratar som Nasse och den andra som Astrid Lindgren. Hoppas ett tag att vi ska få höra Astrid Lindgren sagor...

...men hela lektionen går ut på att diskutera vad utbildningen har gett en och hur man har mognat. Samt vilken betydelse klassen har haft. Känner mig aningen felplacerad med studievägledaren har sagt att det är obligatoriskt för mig att vara där. Vill bara försvinna.Stämningen är så där flummig och positiv som jag kan tänka mig att det är på sektmöten. Ordet fördelas ut till var och en medan alla andra lyssnar.

När det är min tur så börjar jag med..

"Hej, jag heter Maria.. hade velat sagt och jag är alkoholist för att lätta upp den märkliga stämningen men jag lovar ingen hade roat sig av det i detta sällskap. Men jag sa väl något  i form av att jag har ingen aning om vad jag gör här men det här har iaf utbildningen gett mig och hur jag utvecklats som människa. Kändes lite skumt att göra det i ett forum bland obekanta. Kvinnan som satt bredvid mig började gråta när hon fick ordet. På andra sidan om ig hade jag en gammal bodybuilder som satt och meditera emellanåt. I övrigt var alla så där socionomflummiga så när det pratat klart så visste man eg. inte vad de sagt. Vi gick runt tre varv. Och efter varje varv skulle pensionärstanterna summera det vi sagt. Nasserösten sa varje gång att hon blev så himla glad när hon hörde oss. Allting var så himla fint och positivt. Kände själv att jag började komma in i denna märkliga atmosfär. Socionomer är verkligen ett märkligt släkte börjar bli orolig om det är så här folk ser på mig som socionomstuderande. Jag tror jag kommer få svårt att få jobb. Jag anses nog lite för jordnära.

Det värsta var när man skulle bedöma vad klassen lärt än... Hmm vad skulle jag svara på det..

"Jo, alltså de här två timmarna som jag träffat er så har ni ju verkat trevliga. Ni har lärt mig att sitta still på en stol och verka intresserad av vad folk säger fast jag i själva verket bara önskar gå därifrån". Jag passade på den frågan och kan ni tänka er.. Nasserösten hade förståelse för att jag gjorde det, men tro det eller ej hon var SÅ glad ändå. Dessutom så kommer jag aldrig mer kunna lyssna på en bandinspelning av Astrid Lindgren pga av att denna händelse satt djupa spår i mig.

Shit detta skoläventyr var en pers! Sprang nästan därfirån. Var rädd att någon i klassen skulle följa efter mig. Kul man är snart klar med en 3,5 års lång utbildning och idag slog det mig! Shit har jag verkligen valt rätt? Ska jag behöva ha sådana här människor runt omkring mig i min fortsatta yrkeskarriär. Tänk fikarasterna. Jag kommer ju bli snurrig av att bara diskutera flum flum. Får försöka se det positivt jag har ju typ bara 40 år kvar att jobba. Vandrade till tåget i en flummig otäck bubbla.

Det var först när jag satte mig på tåget och fick stoppa i mig en chokladkaka som jag hamnade tillbaka i verkligheten igen. Trodde nästan ett tag att jag var en alkoholist som varit iväg på ett AA möte. Men jag var ju jag - en liten sockerberoende guldfisk. Tack och lov för det! Alla i min närhet lova tala om för mig när jag blivit för flummig!!!!

//Goldfish