Jag har tränat fotboll idag. Med Gimo. Det var min första fotbollsträning på inomhusgolv på jag vet inte hur många år! Träningen började 19.00 19.04 kollade jag på klockan och började fundera över första vattenpausen. Inomhusfotboll är intensivt. Kan även meddela att jag nötte den berömda stoppfinten idag. Shit vad jag snubblade på bollen. Roligare än löpbandet på Friskis var det definitivt. Det tråkiga var att vi inte hade några målvakter så vi fick turas om att stå. Sist jag gjorde det i Gimo sporthall då bröt jag handleden. Idag klarade jag mig med ett blått pekfinger, men det kan jag leva med!

Det går inte en dag utan att jag lever upp till mitt smeknamn. När jag parkerade bilen hos mina föräldrar så märkte jag att jag glömt skorna. Så det var bara och vända. (Grannarna här i Gimo är vana att vi gör så i min familj. Parkerar och sedan åker iväg direkt. Vi är så glömska. Vi brukar kalla det parkeringsfinten. Då lurar man iväg alla grannungar som vill sälja jultidningar).

Ringde sen mina kära vänner Johanna och Mona som satt hemma och hade syjunta. Johanna konstaterade att hon redan hade blivit fast i det omtalade stickningsträsket. Hon undrade om jag hade hört talas om någon motsvarighet till anonyma alkoholister för stickmissbrukare. Där hon kunde få säga:

"Hej, jag heter Johanna jag är stickoman. Och jag har nu inte stickat på hela två timmar".

Jag har sovit så dåligt några nätter nu och har äntligen kommit på varför! Jag grämer mig för att jag inte var ut i Östhammar i helgen. Varför undrar ni? Ja då kan ni få fortsätta undra!?!

//Goldfish

Hanna är tillsammans med Jens som är bästa kompis med mitt ex. Förhållandet med Stefan tog slut men Hanna och jag fortsatte att umgås. I början när jag var bitter så hände det nog att jag sa att Hanna var väl en av få saker som var bra som jag fick ut av vårt förhållande. Då var jag ledsen och sårad. Men jag står fortfarande för att Hanna är något bra men kanske inte det enda bra.

Jag och Hanna har länge försökte planera in ett gemensamt träningspass på Friskis men inte lyckats. Jag kritiserade i en tidigare blogg Hanna när hon använde middag hos svärmor som en ursäkt att slippa träna. Och i söndags så skulle hon på Money brother och det var väl en mer godtagbar ursäkt. Så vi bestämde istället att vi skulle gå och äta på Unico. (Jag trodde aldrig jag hade varit där men det hade jag visst - guldfiskminnet). Jag tror det var bra att vi inte tränade tillsammans. Hanna är en söt, nätt gammal gympatjej som rör sig så lätt liksom trippar på tårna. Skulle nog bli en ganska rolig syn om jag skulle gå bredvid henne stapplande med mina stora fotbollslår och trampar i med hela fötterna för att stå stadigt liksom beredd på en tackling.

Alltid lika roligt att träffa Hanna. Vi kom på att vi har massa gemensamma bekanta som vi inte har någon aning om. Uppsala är för litet. Ja och Uppsala är verkligen för litet för vem placeras i ett bord alldeles bredvid mig jo givetvis en gammal lagkamrat till min bror som dessutom är kompis med några Siriuskillar och min gamla tränare. Så jag fick koncentrera mig för att inte lämna ut någon sekretessbelagd information som dessa skvallerkillar skulle älta vid nästa partaj. Jag tror jag lyckades.

//Goldfish

Som sagt jag har varit en filmstjärna, det var typ 8 år sedan eller något sånt. Igår blev jag återigen det, genom det härliga forumet - facebook. En av mina fd lagkamrater hade gjort i ordning en grupp för oss som spelat i FILM SK. Det var en härlig tid. Det var en tid då jag inte bara var filmstjärna utan även benämndes som jättelöfte och fotbollstalang i Arbetarbladet och Östhammars nyheter. Nu kan man ju säga att den tiden är passé.

Det jag minns från de 1,5 år som jag spelade där var inte det fotbollsmässiga utan så j-a kul vi hade tillsammans. Jag, Lisa och Emma pendlade från Gimo till FILM. Jag minns hur vi satt och fulade oss och sjöng till Ronny Ragge och Nationalteatern på hemvägen. En gång fick jag och Lisa också för oss att cykla fram och tillbaka till träningen. Den träningen kan ju knappast gått till historien som vår bästa. 2 mil i ryggen innan passet och sedan 2 mil hem också. Vilka idioter vi va!

Det var även med det Filmgänget som jag hade min första fylla. (Förstår inte hur mamma kunde låta mig gå på dem där lagfesterna jag var ju bara barnet och Systrarna Karlsson och dem andra tjejerna i laget fyllde mig som att det var mjölk jag drack). Jag lärde mig snapsvisor när mina klasskamrater fortfarande övade på den blomstertid nu kommer och Ida Sommarvisa till skolavslutningarna.

Vi hade två tränare som hette Bosse och Bosse. De var som bananerna i pyjamas och vi kallade dem B1 och B2. Den ena "Bossen" hade en son som köpte en grodor som han döpte efter spelarna i laget. Min groda fick heta Ture. (Har funderat över det här sen dess. Ska man vara stolt över detta? Eller är det förnedrande att få en groda döpt efter sig?)

Jag har fortfarande ett minne från den här tiden. Jag har ett litet ärr bak på svanskotan. Man kan ju tro att jag ev. fick det under en fotbollsmatch men givetvis så fick jag det under en av våra fester. Jag ramlade i ett dike under Eldfesten och slog hål på byxorna och skar upp mig bak på svanskotan. (Ja jag var en sådan där fjortis fyllis då som man skäms och blundar för under sista april här i Uppsala).

Jag och Lisa pratade löst om att styra upp en reunion. Det svåra blir ju att hitta en barnvakt halva laget verkar ju ha skaffat barn. Men, men det ordnar sig.

Nu ska jag leta reda på min gamla FSK mössa för att hedra mitt medlemsskap i "Vi som har spelat i FILM SK".

//Goldfish