Detta som ni kommer se här är sensationellt. Kanske inte lika stort som nakenbilder på Babben men nästan. Finns det något mer osexigt än fötter? Svar nej! Och mina fötter är lika oattraktivt för en kille som att kyssa en tjej med snus eller äckligt läppglans.

Detta kommer innebära att jag får lägga ner jakten på topplaceringarna i listan av Uppsalas populäraste tjejsinglar. Men det är det värt. Jag vill visa att jag inte är någon prinsessa vars  enda träningen är på BJs dansgolv. Jag vill visa att jag verkligen går in för detta att klara av Maraton. Jag går in för det ungefär lika mycket som att bli full på juldagen. Dvs 100%.

Jag vill visa för de nu 24 medlemmarna som joinat min grupp på fb att jag kämpar. Speciellt för Manne som lägger ner sin själ på att hitta medlemmar. Hon är min nya coach. Hoppas hon inte är så dyr bara. Jag har lovat spara en medlems kilometer till den sista kilometern på själva loppet och det kan jag ju lova.

24 medlemmar har gått med sedan gruppen startades. Igår och idag sammanlagt så har jag sprungit 14 km. Resultatet blev detta. Se på min fot --> Men en liten fjärt blåsa ska inte få stoppa mig i jakten på kilometrarna. För er som inte har tillgång till ett förstoringsglas så kan jag hjälpa er på traven. Kolla efter ngt rött på lilltån. Blånageln är en veteranskada från min fotbollskarriär.

//Goldfish

Igår avslutade jag kvällen med löpbandet på Friskis. Friskis har (som jag bloggat om tidigare) en affärsidé om kösystem till löpbanden. När jag stod i den traditionella kön så träffa jag en tjej Hanna som jag spelat fotboll med som kommer från samma ort som jag.

Den 27 februari förra året så skedde en stor bussloycka på väg 288. Sex personer omkom och tre blev allvarligt skadade. Bussarna som krockade var den busslinje som jag pendlat med i flera år. Många av de omkomna var från den lilla ort Gimo som jag är uppväxt i. Personer som jag hejat på varje morgon. En av de omkomna var min mammas väninna. Ni kanske minns händelsen som en del av vardaglig nyhetsrapportering. För  mig är de mer än så. Hela samhället var i chock.

Hanna som jag träffade på gymmet var en av dem allvarligt skadade. Mannen i sätet framför henne omkom. När jag mötte Hanna och fick se hennes ärr längs med hela benet så kändes det inte ett dugg jobbigt att stiga på löpbandet. Livets betydelse blev så närvarande. Om jag nu tycker det är så j-a ansträngande att gå på gymmet så skulle jag givetvis lämna gymmet, slänga gymkläderna i papperskorgen och klippa gymkortet.  Livet är för kort för att slänga bort tid på värdelösa saker. Och vem är jag att gnälla över småsaker. Då kom jag fram till att jag verkligen gillar att träna. Det är ju det jag mår bra av!

Jag blev så glad över att se Hanna på gymmet igen efter en så svår olycka! Tänk vad små möten i vardagen kan bli värdefulla!