Jobbade i Mälby idag. På fikat frågade pappa om det var grannungarna som hade varit och cyklat på plattan som vi gjutit för nybygget. För det var cykelspår i snön. "Jag vet inte vem som har cyklat där men det är säkert samma ena som slängde ner min, Eriksson och Moréns soptunna", sa farmor. Vi alla runt bordet skrattade åt det hela och konstaterade att det var orutinerade barn som gjort busstrecket då de slängt soptunnorna åt olika håll vilket gjorde det omöjligt att misstänka att det var vinden som blåst omkull dem.  Dessutom lämnade dem ju tydliga cykelspår.

Jag tyckte det var så målande när dem diskuterade det hela. Hade detta skett fyra mil längre bort i Uppsala så hade sannolikt händelsen blivit polisanmäld som skadegörelse. Man hade inte skrattat åt det och sett charmen i det hela. Man hade suttit och myst över att deras granne hade fått en sådan busig unge, och sannolikt gjort en polisanmälan. 

I lilla byn Mälby så talar man om det hela som en del av barndomen. Bus ska göras det är lite kul. Det straff dem får är att byinvånarna kommer skvallra om dem i termer av "hörde du att Fredrikssons grabben slängt ner min soptunna, vilken busunge undrar var det kommer bli av honom?". Visst man kan välja och se en sådan kommentar som skadeglädje, men jag tror snarare det är ett sätt att prata som legitmerar samhörighet. Vi har något gemensamt. Man är mån om varandra och man skulle aldrig tänka tanken att göra en polisanmälan.

Det är detta som jag kan tycka är så skönt med landsbygdmentaliteten. Att slippa detta elittänkande. I stan ska man ha den bästa utbildningen, det främsta jobbet, tjäna bäst, vara snyggast och ha mest väluppfostrade barn. På landet så är huvudsaken att familjen har varandra att man är frisk och i övrigt mår bra. Skitsamma om man vänder skär på en industri som Sandvik hela dagarna och går klädd i HM-kläder istället för PEAK. I Mälby kan jag gå klädd hur som helst egentligen. Det verkar kunderna skita i. Det väsentliga är hur jag bemöter dem.

Om jag tänker efter så har jag nog aldrig gått på stan med någon av mina kompisar från Gimo och dem har uttryckt: "Men titta hur den personen ser ut, hur går den klädd egentligen, vilken ful jacka". Det är liksom inte väsentligt. Vi är inte uppfostrade efter att bedöma människor så. Vi bedömer människor efter deras sätt att vara. Dock så kan jag erkänna att jag har blivit formad av att bo i stan ett antal år, och visst har kläckt ur mig sådana kommentarer. Och visst kan jag hamna i ett prestationstänk. Och jag har blivit mer mån om hur jag ser ut och vad jag tar på mig, för det är det som har betydelse i stan. Inte fan har folk tid och ta en pratstund med mig och göra en bedömning. Nej, nej dem har fullt sjå att göra karriär så dem kollar på mig och gör en bedömning av vem jag är.

Nackdelen med landet är dock att alla vet allt om alla. Det kan vara frustrerande. Avundsjuka och bedömningar av folk kan visst ske även på landet, men det är inte lika vanligt. Som när jag spelade i allsvenskan och kom hem och var ner på ICA i Gimo så kom det fram folk och var minst lika glad som mig att jag fått positiva omdömen i tidningen. Min framgång var på något sätt även bygdens framgång dem hade ju fostrat mig och kunde därav känna en gemenskap.

Som Adam mitt äldsta kusinbarn håller på att välja gymnasieutbildning nu. Då jag kom på mig själv säga: "Men Adam klart du ska söka dig till stan då har du större möjligheter. Du kommer utvecklas mer". Va!?! Vad är jag för övermänniska som kan göra den bedömningen. Det är ungefär som att säga att alla som bor kvar i Gimo är färdigutvecklade. Vad säger att man utvecklas mer i stan, för att klimatet är hårdare och du måste bli mer ytlig. Vafan spelar det för roll var man bor och vad man går för utbildning. Huvudsaken att man trivs. Folk utvecklas i olika miljöer. Alla behöver inte bo i stan.

Många stadsbor skrattar åt bönderna i bonde söker fru, men varför egentligen? Jo bara för att det är så främmande för dem att höra deras annorlunda sätt att prata och att dem kan vara smutsiga i TV. Ja och dem skrattar säkerligen åt oss stadsbor också, som måste gömma oss bakom fina kläder och smink för att göra intryck. Dessutom att sitta framför datorn en hel dag för att sedan spendera pengarna på ytliga saker som man inte ens blir mätt av.

Jag väljer inte parti. Jag har båda dessa mentaliteter i mig och är glad över det. Det underlättar för mig att förstå människor och bemötandet av dem. Men jag tror att man ska passa sig för att bedöma andra människor såväl bönder som stadsbor om man inte vet något om deras livsstil.

//Goldfish

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tillfälligt avbrott!   Bloggen är tillfälligt flyttad till unt.se. Direktlänk kommer inom kort. Jag hoppas givetvis att mina trogna läsare följer med dit! Varning utfärdas dock för en mer seriös Maria.   http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=4-TYPE=blogg...

30 grader varmt, toksoligt, knappt någon vind och årets varmaste dag då klär en vettig människa på sig bikinin, åker till badstranden, sätter sig på en filt och bättrar på bilringarna med en glass.   Jag är inte vettig, jag har sällan på mig en bikin...

Nu borde jag egentligen ligga och sova med svullna fötter, vätskebrist, uttorkad och you name it. Tanken var ju att jag skulle ha sprungit maraton idag, men nu blev det ju inte så.   Så istället så är jag pigg som jag vet inte vad och fylld med väts...

Jag är ju namn senil, dvs jag har jättesvårt att komma ihåg namn. Mina kompisar har lärt sig detta och när vi är på krogen så döper vi alltid folk. Om en kille exempelvis har en scarf så blir han scarfen. Då har jag lättare att komma ihåg och kan föl...

Föräldrar brukar skryta om sina barns skolprestationer, idrottprestationer eller deras val av respektive. När min pappa ska ta i från tårna och beskriva mig i positiva ordalag för någon så nämner han alltid.   "Maria är så morgonpigg, det har hon all...