Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag är gammal eller ung.

På jobbet kan jag känna mig tokung som idag när jag frågade min kollega som lyssnar på P1 vad de spelar för musik på den radiokanalen. Då jag får ett leende till svar och informeras om att ingen musik spelas där.

Direkt efter arbetet så tränade jag till lördagens cabaré. (Damfotbollens motsvarighet till inkilning. Damfotbollsspelare tycker att det är lite smålöjligt att som killarna gå och köpa kondomer endast iklädd i kalsonger så de nya spelarna får istället göra en cabaré).

Forsen och jag ska göra cabaré. Forsen är grym. Det är bara en sak. Hon får mig att känna mig gammal. Hon är född -92 och hon kände inte till en av låtarna vi ska ha. Den gjordes i början av 90-talet typ när Forsen nyss lärt sig krypa.

Hela dagarna så ser jag hur viktigt det är med goda förebilder för ungdomar. Jag inser att jag som spelar i samma lag som Forsen borde föregå med gott exempel och vara en förebild för henne. Det skrämmer mig en aning. (Förmodligen hennes omgivning också). Men jag ska genast ta mitt ansvar och förbereda henne för kommande livsprövningar och berätta för henne att P1 är en bra radiokanal som hon borde lyssna på. Den spelar ingen musik men tar upp många relevanta samhällsfrågor.

//Goldfish

Jag arbetar med ungdomar som är i behov av sysselsättning, vettig fritid och motivation för att de inte ska spendera tiden till kriminalitet. Dessa ungdomar får göra roliga saker om de sköter sig bra. Det kan exempelvis vara att åka på Speedway, gå på bio eller se Sirius fotboll.  

Lillchefen sa idag till en av ungdomarna.

"Ja och om vi skulle behöva straffa dig så får du gå och se damfotboll. Då åker vi och kollar på Maria när hon spelar i Danmark".

Jag trodde det var intressant för en ung pojke att se Danmarks tjejer men det är möjligt att det är mer upphetsande att se Hochen, Segerström, Ante och de andra Siriuskillarna?!?

//Goldfish

Jag har hittat min drömman eller man var väl att ta i, pojke snarare. Han vet bara inte om det än. Han heter Sebastian Rajalakso. Ni kanske vet vem han är? Han är från Enköping men var tvungen att flytta till Stockholm. Han blev erbjuden ett bättre jobb där. Han har florerat en del i media senaste tiden.

Tanken är att vi ska flytta utomlands i sommar och att jag ska bli hemmafru.

Grabbarna på jobbet har sagt att de ska gå igenom varje register och allt som finns skrivet om min nästa kille för att se om han är godkänd. Tänkte sätta de i hårt jobb. Lär ju finnas en del att läsa om Rajalakso men förhoppningsvis så finns det inget skrivet i brottsregistret utan enbart skrivet om andra mål.

Får min brorsa dessutom ett frikort till Djurgårdens matcher så kommer tom han acceptera honom och mamma sa senast idag i telefon att hon tyckte Rajalakso var en toppen kille.

Maria Thuré Rajalakso. Lägg namnet på minnet.

//Goldfish

Jag köpte en ny klänning i helgen. Se namnet. Det ska bli min Raggarmeny klänning som jag bara kommer använda när jag ska äta korv med mos och dricka Pucko. Jag känner att den kommer bli väl använd.

//Goldfish

Min kompis Johanna har verkligen sinne för detaljer. Hon arbetar med layout. Hon kan komma hem till mig vandra in i mitt nystädade sovrum där jag äntligen fått upp lampan i mitt skyhöga tak. Som min brorsa lite provisoriskt fixade när han var på besök. Då kan hon fälla följande kommentar.

Jag kan inte låta bli att dra på smilbanden och se hur jag ringer min far eller bror som är så upptagna att de knappt hinner borsta tänderna och be de komma och gömma några elsladdar. Jag kan se hur pappa svarar.

 ”Hmm! Ja jag ska bara sätta upp listerna på kontoret som vi renoverade 2001 och fixa ena persiennen i köket som trasslat sen 2004 och markisen i TV-rummet som hänger snett” 

Skadat av mitt socionomyrke och ett lösningsfokuserat förhållningssätt där man enbart fokusera på det positiva så svarar jag Johanna:

 ”Sen har jag nystädat och lampan har ju faktiskt blivit uppsatt också..”  

Idag tänkte jag vara lite gullig och mejla henne. Då smög den sig fram igen, detaljförmågan.

”Du måste verkligen ändra apostrofen på ditt efternamn på mejlen. Det står mejl från Maria Thure` när man får mejl av dig”.

Barn svälter, unga tjejer får anorexi, barn mördas och min apostrof på mitt efternamn är fel. Johanna ska genast åtgärda det senaste. Genast känns livet mycket bättre. Vad skulle jag göra utan mina vänner?

//Goldfish

Ytterligare en dag på jobbet är avverkad. Jag klarade av ytterligare en dag med grabbarna (observera att jag varit tvungen att föryngra de sen de hittade till bloggen). Trots att jag föryngrat min benämning av de så är det ändå uppenbart att de är rätt gamla. För det är bara gamlingar som fortfarande gör bankärenden på Nordbanken eller Sparbanken på lunchen. Tur att jag kan Sveriges bankhistoria så jag vet vad det är de pratar om.

Ett annat tecken på att man är lite äldre är i hur man behandlar sin respektive. 12.45 när Tomas sista kvarten av lunchen sitter och spelar Taipei på datorn så ringer hans sambo.

Tomas lägger till ”den besvärade rösten jag har SÅ mycket att göra just nu och säger”:

”Jag kan inte prata nu. Jag är upptagen”.

Inte undra på att barnafödandet minskar i landet. Uppmaning till alla kvinnor; om män inte kan prata för de är upptagna. Skit i det! I själva verket så sitter de bara och får utlopp för sitt barnasinne genom att spela Taipei.

Ni kanske tycker att jag är lite hård nu men jag har all rätt. Tomas har roat sig med att lägga bilden från UNT på mig som skrivbordunderlägg på datorn. Det är jättekulatt se sig själv på en jättestor skärm. Speciellt när det på bilden ser ut som jag precis kommit ut ur Katla grottan, blek och kisande. UNTs bildval ökar inte mina chanser att överge singellivet direkt. Texten som Dan Collin skriver ska man däremot inte klaga på.

//Goldfish

Händer inget oväntat så skriver jag på för Danmark på onsdag.

Så Erica du har rätt. Det blir rode polse, sjunga "Der er et yndigt land" och kolla på "Anna Phil" för hela slanten nu. Tänkte försöka hinna med att jobba lite grann också,  typ heltid.

Länk till UNT:s artikel:

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=4-AV_ID=744125,00.html

Så tack då alla nära och kära för den tid som har varit vi lär väl ses igen i höst någongång. Då ser det ut som jag har lite tid över i min kalender. Så länge kan ni ju följa mitt liv här på bloggen.

Lillchefen kom på mig idag! Han hittade min blogg! Mina två kollegor blev så exalterade  när de fick reda på att UNT fått nys om mitt comeback försök. Så exalterade att lillchefen började googla hejvilt på mitt namn för att se vad det mer fanns om mig att läsa och sätta upp på anslagstavlan.

Jag försökte frenetiskt stoppa dem genom att låta mitt ansikte ta färgen röd liksom ett stoppljus. Det gick inte. Olyckan var ett faktum.

Nu kan man bara sitta och vänta på lönesänkning (tror inte det är så uppskattat att bli omnämnd i ordalag som gubbigt och imponeras av kommunalråd). Kanske ska baka en kaka och ta med mig till jobbet imorgon?

Eller är det någon som vet hur många dagar man kan sjuskriva sig innan man behöver läkarintyg?

//Goldfish