Funderar på att kontaka Birger Jarl (BJ) och ta betalt för all reklam som jag gör för deras ställe. Inatt kl. 00.29 så fick jag ett samtal från en Piteåkille som var på besök i Uppsala. Jag svarade inte utan messade på morgonen istället och fick detta som svar:

Jo vi gjorde BJ osäkert igår och hade tänkt att få med dig ut.

Det börjar gå för långt nu. Folk ser mig som en inventarie på BJ numera. Men en veteran som jag vet ju att  BJ inte är att rekommendera en fredag då det serveras för mycket lammkött där.

//Goldfish

Jag lekte orienterare med dåligt lokalsinne idag. Dvs jag var ute och sprang i skogen utan karta. Istället för att följa en karta så hade jag som riktmärke att springa runt en damm. Se nu inte en ankdamm framför er. Runt Gimodammen är det faktiskt 13 km. Plus att jag sprang dit och hem också (4 km till).

I början tyckte jag det var jättekul att hoppa mellan stubbar och sten och försöka balansera på de träbitar som lagts över kärren. Efter 9 km så hade den roande känslan lagts sig. Jag började få onda tankar att jag skulle stuka foten och att ingen skulle hitta mig i skogen före augusti och då skulle jag ju missa maratonloppet. Hmm helt plötsligt så kändes inte en stukning så farligt.

Jag sprang förbi ett gäng Korpen vandrare I åldern 60 plus. Detta gjorde mig otroligt stressad över att hålla tempot så att de inte skulle vandra förbi mig med sin Korpen kepsar och kaffetermosar.

På slutet var jag så otroligt trött. Jag ska aldrig mer göra narr av orienterare. Det är otroligt jobbigt att springa på smala skogsstigar, det är nästan så jag längtar till maraton  när det enda jag behöver akta mig för är höga trottoarkanter.

När jag kom hem ramlade jag in i hallen och ropade på pappa.

"Pappa vatten och en sockerbit snabbt".

I framtiden kommer jag hålla mig till asfalt.

//Goldfish

Vem hade inte en Moncchichi när de var små? Kul för er! Jag var en själv!

//Goldfish