Min 16-åriga kusin har skaffat tjej. Det är min släkts stora samtalsämne nu. (Skönt! Då får de ta en paus i sitt funderande över om jag är lesbisk eller inte. Vilket jag INTE är!)

Han skrev till mig på msn nu och jag är liksom övriga släkten ganska insnöad på det faktum att han skaffat tjej.

A: Kan du göra mig en tjänst?

Jag: Javisst! Vad ska jag göra?

A: Kan du köpa ett kort till mig?

Jag börjar tänka:

Åh jag smälter! Grabben som jag hälsade välkommen till jorden på BB har blivit stor och vilken gentleman han har blivit. Han ber mig köpa ett kort till sin nya tjej. Åh! Jag smälter Jag har lärt han väl!

Jag: Vad vill du att jag ska köpa för kort då? Är det till Hanna?

A: Nej, nej inget sånt kort. Det är ett spelkort på Game. Wow Gamecard!

Vafan trodde jag! Alla med manligt hormon vet inte vad romantik innebär. Det spelar visst ingen roll att de har gemensamt blodsband med mig!

//Goldfish

Lugn nu allihopa! Jag ska inte bli en i mängden av alla modebloggare som finns.

Jag vill bara visa hur jag firar påsk. Många av mina vänner flyr Uppsala. Är det inte träningsläger utomlands så är det att hälsa på släkten på annan ort. Jag som slutat med fotboll och inte har några släktingar längre bort än fem mil får fira på annat vis.

Påsken brukar innebära traditioner som äggletande. I vår familj har vi aldrig hållt på med sådant tjaffs. Min mamma är verkligen världens bästa och husligaste mamma. En riktig A-mamma. Vi har dock alltid haft godis tillgängligt hemma hos oss under hela uppväxten. Därför kändes det lite overkill att gå ut och leta efter ett ägg fullt med godis när vi bara kunde öppna skafferiet. Vi fick alltid därför ägget vid sängen på morgonen.

Eftersom påsken inte fyller så stor funktion i mitt liv så tänkte jag starta en egen tradition som verkligen bottnar i påskfirandets rötter - Jesus. Jag klär mig som Jesus! I en lång vit skjorta. Jag slopa kransen med taggar runt huvudet. Det klär mig inte riktigt.

Måste bara förtydliga det hela för min pappa så inga missförstånd uppstår. Nej! Det är inte Lucia jag firar i en lång vit nattsärk. Det är påsken! Tänk Jesus! 

//Goldfish

Under mindre uppptagna stunder på jobbet så läser jag nu en bok som heter: Säker på nätet? En handbok för föräldrar och andra vuxna.

Den handlar om hur vuxna personer ska kunna skydda sina barn mot onödiga risker i internetvärlden. En värld där vuxna inte har kontroll och inte kan skydda barnet från mobbning, groomings och porrnografi.

När en 12-åring  sitter hemma i rummet vid datorn så frågar man bara:

"Vad gör du?"

Barnet kanske svarar. "Jag surfar på nätet".

Som förälder nöjer man sig då vanligen med det svaret.

Däremot om 12-åringen istället är på väg ut genom dörren och man som förälder frågar: "Vad ska du göra?"

Och barnet svarar: "Jag ska ut".

Hur många föräldrar skulle nöja sig med det svaret? Inte mina föräldrar hade gjort det iaf. De hade givetvis frågat var jag skulle och vilka som skulle dit och när jag tänkte komma hem.

Varför undviker man som föräldrar att fråga vad gör du på nätet? Förmodligen på grund av okunskapen när det gäller internet, man är rädd för att fråga om saker som man inte har någon kunskap om.

Boken ger även ett exempel på ett busstreck mellan två killkompisar. Där den ena kompisen fotar med sin mobilkamera den andra kompisen i gympans omklädningsrum. Killen som fotade skickar på kvällen lite ogenomtänkt och mest på skoj kortet på msn till en tredje gemensam killkompis. Efter det raderade han bilden. Bilden var dock nu tack vare den tredje kompisen ute bland skolans alla elever och det hela slutade med polisanmälan. Killen som blev blottad fick utstå personliga lidanden.

Boken väcker många frågor speciellt hos mig som bloggare. Hur medveten är egentligen jag av konsekvenserna av mitt bloggande? Hur mycket av mig själv ska jag egentligen lämna ut?

Och en ännu väsentligare fråga; hur mycket ska jag lämna ut mitt umgänge? Man får ju inte publicera namn och bild som kan kopplas till en annan person som inte  godkänt detta. Hur många gånger har jag frågat Mona om godkännande för att offentliggöra våra personliga singelsamtal? Hur många gånger har jag egentligen frågat min bror om lov att få lägga ut en bild på hans inte ens ett år fyllda dotter? Hur många gånger har jag frågat Maja om lov att få skoja om hennes sexuella läggning? Hur många gånger har jag fått godkännande av Linda Sembrant att få offentliggöra hennes enorma äggkonsumtion? Svaret är nej på alla frågor.

Jag är vuxen och känner dessa personer så pass väl att jag ändå tycker mig kunna göra en vettig bedömning över vad som är okej och inte. Jag har ett utvecklat konsekvenstänkande trots det så händer det att jag balanserar på gränsen och inte tänker på konsekvenserna. Hur ska man då kunna ställa de kraven på en 12-åring?

//Goldfish