Idag kom mina kusinbarn hit för en tjejkväll. Denna kväll var det inget minidisco som konkurrerade ut mig.

De berättade för mig om sina killar som du är tillsammans med. De hade blivit tillsammans genom att killarna helt rakt upp och ner hade gått fram och fråga om de hade fått chans på dem. En kille hade till och med stått 10 meter bort och skrikit frågan över skolgården. (Skibra om det skulle fungera så. Då skulle man inte ens behöva lägga pengar på en förlovningsannons. För på en sådan liten ort som Gimo så är sådan allmän information ute bland alla invånare på 10 sekunder). Varför växer den raka "fråga chans" förmågan bort hos killar?

På frågan om de gillade killarna så svarade både Nicole och Josefine:

"Inte så värst mycket utan vi blev tillsammans mest för de andra i tjejerna i klassen har killar".

Tyckte inte det var läge att ställa en följdfråga om hur den grundinställningen skulle kunna  hålla för ett livslångt förhållande.

Tänk när kärlek var så enkelt. Ibland önskar jag att jag var 10 år.

//Goldfish