Jag vet inte om jag gav en liten förskönad bild av min löptur idag. I så fall måste jag göra en lite korrigering. Mina knän ömmar. Känns som E-type är inne under mina knäskålar och headbangar.

Jag självdiagnostiserar mig och gissar på en irriterad slemsäck. Om de är irriterade nu så skrämmer det mig lite hur irriterade de kommer vara efter 4,2 mil.

Gamla fotbollspelare som jag ska nog inte hålla på med löpning. Övergången från gröna mjuka gräsplättar där man springer och fisjoggar lite för att göra några ryck emellanåt till långdistanslöpning på 2 timmar på hårt underlag är tufft.

Hur lyckas man få onda slemsäckar på bättre humör. Jag har lindat de och placerat de i högläge. (Jag är inte hypokondriker. Inte diagnostiserad iaf). Ligger och tittar på Forest Gump på VHS enbart i pedagogiskt syfte för att visa mina slemsäckar att Forrest minsann kunde springa i evigheter på asfalt utan att hans slemsäckar blev irriterade. De får för fan bita ihop lite!

//Goldfish

Idag har jag varit så duktig! Jag har srungit 2 mil på 2 timmar i typ snöstorm. Jag sprang på de små vägarna (innervägen) från Gimo till Knutby. Jag hade beställt hämtning av pappa efter 2 timmars löpning.

Han kom dock lite senare. Under pappas försenade minuter så hann jag måla upp värsta skräckscenariot framför mig: Tänk om jag skulle behöva knacka på hemma hos Kristi Brud och be att få låna telefonen och ta en fikapaus i hennes kök. Tänk om hon till och med skulle fråga om jag ville extraknäcka som barnflicka hos dem. Tack och lov så kom pappa innan jag hann fram till Knutby!

Vad kan vi då dra för slutsaster efter dagens långpass. Jo att jag idag nästan sprang halva maratondistansen på 2 timmar i snöstorm (se Bullerbyn barnas snöstorms vandring framför er). Det innebär att jag borde kunna klara av maraton för håller jag samma tempo som idag så har jag fyra timmar på mig att springa resterande 2 mil och 2 km.

//Goldfish