Under mindre uppptagna stunder på jobbet så läser jag nu en bok som heter: Säker på nätet? En handbok för föräldrar och andra vuxna.

Den handlar om hur vuxna personer ska kunna skydda sina barn mot onödiga risker i internetvärlden. En värld där vuxna inte har kontroll och inte kan skydda barnet från mobbning, groomings och porrnografi.

När en 12-åring  sitter hemma i rummet vid datorn så frågar man bara:

"Vad gör du?"

Barnet kanske svarar. "Jag surfar på nätet".

Som förälder nöjer man sig då vanligen med det svaret.

Däremot om 12-åringen istället är på väg ut genom dörren och man som förälder frågar: "Vad ska du göra?"

Och barnet svarar: "Jag ska ut".

Hur många föräldrar skulle nöja sig med det svaret? Inte mina föräldrar hade gjort det iaf. De hade givetvis frågat var jag skulle och vilka som skulle dit och när jag tänkte komma hem.

Varför undviker man som föräldrar att fråga vad gör du på nätet? Förmodligen på grund av okunskapen när det gäller internet, man är rädd för att fråga om saker som man inte har någon kunskap om.

Boken ger även ett exempel på ett busstreck mellan två killkompisar. Där den ena kompisen fotar med sin mobilkamera den andra kompisen i gympans omklädningsrum. Killen som fotade skickar på kvällen lite ogenomtänkt och mest på skoj kortet på msn till en tredje gemensam killkompis. Efter det raderade han bilden. Bilden var dock nu tack vare den tredje kompisen ute bland skolans alla elever och det hela slutade med polisanmälan. Killen som blev blottad fick utstå personliga lidanden.

Boken väcker många frågor speciellt hos mig som bloggare. Hur medveten är egentligen jag av konsekvenserna av mitt bloggande? Hur mycket av mig själv ska jag egentligen lämna ut?

Och en ännu väsentligare fråga; hur mycket ska jag lämna ut mitt umgänge? Man får ju inte publicera namn och bild som kan kopplas till en annan person som inte  godkänt detta. Hur många gånger har jag frågat Mona om godkännande för att offentliggöra våra personliga singelsamtal? Hur många gånger har jag egentligen frågat min bror om lov att få lägga ut en bild på hans inte ens ett år fyllda dotter? Hur många gånger har jag frågat Maja om lov att få skoja om hennes sexuella läggning? Hur många gånger har jag fått godkännande av Linda Sembrant att få offentliggöra hennes enorma äggkonsumtion? Svaret är nej på alla frågor.

Jag är vuxen och känner dessa personer så pass väl att jag ändå tycker mig kunna göra en vettig bedömning över vad som är okej och inte. Jag har ett utvecklat konsekvenstänkande trots det så händer det att jag balanserar på gränsen och inte tänker på konsekvenserna. Hur ska man då kunna ställa de kraven på en 12-åring?

//Goldfish

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tillfälligt avbrott!   Bloggen är tillfälligt flyttad till unt.se. Direktlänk kommer inom kort. Jag hoppas givetvis att mina trogna läsare följer med dit! Varning utfärdas dock för en mer seriös Maria.   http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=4-TYPE=blogg...

30 grader varmt, toksoligt, knappt någon vind och årets varmaste dag då klär en vettig människa på sig bikinin, åker till badstranden, sätter sig på en filt och bättrar på bilringarna med en glass.   Jag är inte vettig, jag har sällan på mig en bikin...

Nu borde jag egentligen ligga och sova med svullna fötter, vätskebrist, uttorkad och you name it. Tanken var ju att jag skulle ha sprungit maraton idag, men nu blev det ju inte så.   Så istället så är jag pigg som jag vet inte vad och fylld med väts...

Jag är ju namn senil, dvs jag har jättesvårt att komma ihåg namn. Mina kompisar har lärt sig detta och när vi är på krogen så döper vi alltid folk. Om en kille exempelvis har en scarf så blir han scarfen. Då har jag lättare att komma ihåg och kan föl...

Föräldrar brukar skryta om sina barns skolprestationer, idrottprestationer eller deras val av respektive. När min pappa ska ta i från tårna och beskriva mig i positiva ordalag för någon så nämner han alltid.   "Maria är så morgonpigg, det har hon all...