Samtal mellan mamma och mig idag:

Mamma: "Har du hört att Kristin ska gifta sig (andpaus) I Sverige 1 juni nästa år?".

Kristin är tjejen  som växt upp i granngården som blev lite tuffare än mig och vågade flytta lite längre än fem mil. Hon bor numera i Australien.

Jag: "Jaha! Jag visste att hon ska gifta sig men inte att ett datum var satt..."

Här borde jag möjligtvis bli lite stressad att Kickan som är nästan två år yngre än mig först går och köper hus och nu även utökar avståndet och har planer på giftermål medan jag själv går och funderar på om jag ens ska våga mig på en blinddate. Dessvärre är jag tvungen att skjuta på mina stressymptom och börja andas igen. För det finns ett närmare problem. Nämligen möhippan.

Jag tror att jag är den personen i Sverige som bör hålla i en möhippa. Jag vet att det går att göra en hel del på distans numera men en möhippa. Kidnappning av bruden brukar ju vara vanligt. Någon som har ett jetplan att låna ut?

Möhippa känns så vuxet och fint. Jag har ju knappt tagit mig från fjortisstadiet där man har en förfest där de flesta dricker vitt vin som med nöd och näppe går ner med lite tilltugg. Efter en omgång "jag har aldrig" så är man lagom berusad för att inte behöva rynka på näsan när man sväljer vinet. Efter ytterligare några omgångar så har man passerat det sofistikerade salongberusad stadiet och entrar BJ med sanna Linda Bengtzing energin.

Vitt vin, dunderpackad, lekar som jag har aldrig känns inte som en helt självklar kombination med vita morgonrockar, spa och massage. Men jag har ju typ ett år och mogna på mig.

//Goldfish