Jag och Maja var och fika igår 15.00 på Espresso House i Gränby. Maja är lesbisk och lokalkändis som fd fotbollsmålvakt. Gränby centrum är Gimobornas mecca då det gäller storhandling. Så jag antar att just nu på Gimobornas fikarast på Sandvik så sitter dem och drar slutsasten att jag är lesbisk. De kan väl få tro det då. Tänk vad förvånade de ska bli då när jag om ett antal år slår upp en lyxvilla i Gimo med man och barn. Hahaa!

Jag dricker inte kaffe. Maja lurade på mig någon barnvariant igår som hette kaffe macchiato. (Ett namn som förresten kräver universitetsutbildning för att ens kunna säga). Som tydligen skulle bestå av mycket mjölk och mycket skum men lite kaffe. Jag kan säga att det var tillräckligt med koffein för att jag skulle somna vid 03.00 inatt. Fy fan skulle jag dricka en vuxen variant så skulle jag nog vara vaken i tre dagar.

Det värsta är att jag ska på intervju idag som socialsekreterare på barn och ungdoms enheten. En sak som bekräftar socialsekreterarrollen är kaffe. Jag kan ju inte då tacka nej till kaffe om jag blir erbjuden det på intervjun. Så det lär väl bli mycket vaken tid de kommande dygnen. Shit jag känner att jag börjar hamna i kaffeträsket. fy fan vad kompisar och grupptrycket har betydelse för att man sk agöra dumma grejer.

//Goldfish

Detta som ni kommer se här är sensationellt. Kanske inte lika stort som nakenbilder på Babben men nästan. Finns det något mer osexigt än fötter? Svar nej! Och mina fötter är lika oattraktivt för en kille som att kyssa en tjej med snus eller äckligt läppglans.

Detta kommer innebära att jag får lägga ner jakten på topplaceringarna i listan av Uppsalas populäraste tjejsinglar. Men det är det värt. Jag vill visa att jag inte är någon prinsessa vars  enda träningen är på BJs dansgolv. Jag vill visa att jag verkligen går in för detta att klara av Maraton. Jag går in för det ungefär lika mycket som att bli full på juldagen. Dvs 100%.

Jag vill visa för de nu 24 medlemmarna som joinat min grupp på fb att jag kämpar. Speciellt för Manne som lägger ner sin själ på att hitta medlemmar. Hon är min nya coach. Hoppas hon inte är så dyr bara. Jag har lovat spara en medlems kilometer till den sista kilometern på själva loppet och det kan jag ju lova.

24 medlemmar har gått med sedan gruppen startades. Igår och idag sammanlagt så har jag sprungit 14 km. Resultatet blev detta. Se på min fot --> Men en liten fjärt blåsa ska inte få stoppa mig i jakten på kilometrarna. För er som inte har tillgång till ett förstoringsglas så kan jag hjälpa er på traven. Kolla efter ngt rött på lilltån. Blånageln är en veteranskada från min fotbollskarriär.

//Goldfish

Igår avslutade jag kvällen med löpbandet på Friskis. Friskis har (som jag bloggat om tidigare) en affärsidé om kösystem till löpbanden. När jag stod i den traditionella kön så träffa jag en tjej Hanna som jag spelat fotboll med som kommer från samma ort som jag.

Den 27 februari förra året så skedde en stor bussloycka på väg 288. Sex personer omkom och tre blev allvarligt skadade. Bussarna som krockade var den busslinje som jag pendlat med i flera år. Många av de omkomna var från den lilla ort Gimo som jag är uppväxt i. Personer som jag hejat på varje morgon. En av de omkomna var min mammas väninna. Ni kanske minns händelsen som en del av vardaglig nyhetsrapportering. För  mig är de mer än så. Hela samhället var i chock.

Hanna som jag träffade på gymmet var en av dem allvarligt skadade. Mannen i sätet framför henne omkom. När jag mötte Hanna och fick se hennes ärr längs med hela benet så kändes det inte ett dugg jobbigt att stiga på löpbandet. Livets betydelse blev så närvarande. Om jag nu tycker det är så j-a ansträngande att gå på gymmet så skulle jag givetvis lämna gymmet, slänga gymkläderna i papperskorgen och klippa gymkortet.  Livet är för kort för att slänga bort tid på värdelösa saker. Och vem är jag att gnälla över småsaker. Då kom jag fram till att jag verkligen gillar att träna. Det är ju det jag mår bra av!

Jag blev så glad över att se Hanna på gymmet igen efter en så svår olycka! Tänk vad små möten i vardagen kan bli värdefulla!

I bilen på väg hem från jobbet så lyssnade jag på rix. Då berättade radioprataren om en 17-årig kille i Norge som staratde en grupp på facebook där han lovade att äta en banan för varje medlem som gick med. Han blev överöst av medlemmar och fick ta hjälp av en apa på ett Zoo.

Jag har tyckt att det varit lite jobbigt att motivera mig att träna inför maraton. Visst jag har letat mig ut på gatorna, men det har varit ångestladdat innan. Därför kom jag på den briljanta idén att göra en grupp på facebook. (Mina föräldrar skulle säga att jag har för lite att göra. Och det har jag nog just nu). Där jag lovar att springa en kilometer för varje medlem som går med. Här följer en länk till facebook. Gruppen heter Maria goes for maraton 2008 så ni kan gå med som medlemmar.

http://www.facebook.com/

Ganska egocentriskt att starta en grupp om sig själv. Men som fotbollspelare fick jag peppning av mina lagkamrater. Det enda jag får nu är menande goda blickar från folk som tvingats ut för att rasta sina hundar som jag möter när jag är ute och springer. Nu kan jag ju tänka på att personen som gick med i gruppen stöttar mig under en kilometer.

På ett sätt skulle det vara skönt om det typ bara blev två medlemmar. Men då skulle jag nog förmodligen inte klara av loppet den 28 maj. Det får heller inte bli för många, för då kanske jag blir övertränad och inte kan delta av den anledningen.

//Goldfish

Min kompis Linda har blivit vuxen. Linda har nyss flyttat hemifrån. Linda brukar sällan ringa mig på mobilen. Men idag ringde Linda och pratade i 15 minuter. Linda hade nog det långsamt. Det är inte lätt att flytta hemifrån.

Svårast att flytta hemifrån är det nog för hockeykillar. När de bor hemma så får de alltid maten serverad av sin mamma. Kläderna tvättas av samma mamma som även städar deras pojkrum. Tänk då vilken ansträngning det blir för dem att ta ut samma mammas matlåda ur frysen och värma den i micron när de flyttat. Och vad jobbigt det blir för dem att fylla sina smutsiga kläder i en blå IKEA-kasse och köra hem den till mamma. Och tänk vad jobbigt det blir när de måste flytta sig från soffan när mamma ska dammsuga framför TV:n i deras lägenhet. Stackars pojkar.

Som min kompis Linda - allsvensk damfotbollspelare är det andra problem som utspelar sig. Som att komma ihåg att vrida av spisplattan. Och som att vakna mitt i natten och känna att man är helt själv. Det händer ju sällan för hockeygrabbarna. För är flickvännen borta så kan de ju bara ta in vikarie ett eller två. Spelar ingen roll vilken av dem. Båda gick visst första året på gymnasiet och var blonda. Och har ännu inte lärt sig ordet nej.

Nu måste jag ringa Linda och se till så hon låst dörren och stängt av plattorna!

//Goldfish

Alltså man brukar säga att folk som äter mycker har en mask i magen. Då har jag en Anakonda eller något. Jag äter som en häst just nu. Sen jag kom från Stockholm idag vid 15.00 så har jag ätit följande:

15.05 --> 2 cookies. Slängde mig på skafferiet. Kändes som jag inte ätit på två veckor.

15.22 --> Två skorpor med ost och smör.

15.45 --> Hungrig igen. Insåg att jag måste göra middag annars skulle jag äta slut på skafferiet. Stekte chorizo korv och hällde på krossade tomater och lite grädde. Kokade pasta till.

16.45 --> Banan

17.30 --> Två skorpor med ost.

18.15 --> Blodapelsin

19.00 --> Blodapelsin

20.00 --> Fruktskålen var tom. Skafferiet var tomt på sötsaker. Gick till sista anhalten, frysen. Tog en halvliter glass med chokladsås.

Är less på Anakondan som äter mig ur lägenheten. Någon som vill köpa honom? Jag säljer han för högstbjudande.

//Goldfish

Jag är virrigare än vanligt just nu. Jag vet inte om det beror på att min framtid är ganska oviss efter fredag den 18 januari. Skulle cykla förbi Blomman med en sak idag. Det var det enda ärendet jag hade nere på stan. Hon bor mitt på gågatan. Jag parkerar cykeln och springer upp. Öppnar väskan för att ge henne kuvertet hon skulle ha..

Väskan är tom. Kuvertet ligger kvar på köksbordet. Hemma!

Kan ni förstå hur jobbigt det är att vara jag ibland? Får jag ett bra jobb med en bra lön så ska jag verkligen överväga att anställa en assistent. Assistenten ska få ett skrivbord precis vid ytterdörren och varje gång jag går förbi där så ska den personen gå igenom så jag har allt med mig ut.

//Goldfish

Idag kommer jag lämna bort tio veckors arbete. Tänk om man kunde få en ordentlig lön för det istället för lite CSN-bidrag. Då skulle det kännas lite roligare. Nu är det ju liksom inte så att jag skuttar in på socialhögskolan. Och det är förresten omöjligt för jag ska lämna in 11 exemplar av min uppsats. Det är typ hela Sherwood skogen och ganska tungt att bära. Om jag hade Kajsa Bergkvist explosivitet i bena så skulle jag möjligen ha skuttat in.

Finner det ganska roligt när jag berättar för folk att jag ska lämna in uppsatsen då säger de Lycka till! Jag har fått mer lyckönskningar igår och idag än under hela uppsatsskrivandet. Nu är ju allt det svåra redan genomfört. Vad kan jag misslyckas med nu liksom? Lämna in uppsatsen på Uppsala universitet istället för Stockholms universitet?!? Snubbla i en vattenpöl utanför skolan och tappa alla uppsatser i en pölen?!? Tro mig om jag har kommit så här långt så ska jag nog som en guldfisk som jag är klara av att simma ända in i kaklet. Men det är klart jag kanske ska boka en värdetransport som kan leverera den istället. Iaf fråga om en offert.

//Goldfish