Såg på outsiders om sopfolket. Personer som lever på det vi konsumenter slänger. Jag förstår inte riktigt deras livsstil. Jag är helt tvärtom. Jag vägrar dricka mjölk som har dagens utgångsdatum. Dessa människor skulle kunna prenumerera på mina sopor. De skulle kunna hämta de utanför min dörr så slipper de leta i containern och jag skulle slippa gå till sophuset. =)

Dessutom så bjuder sopfolket sina vänner på fest där det bjuds gamla matrester från soporna. Tänk  om jag skulle vara en sopmänniska och bjuda mina vänner på exempelvis lussefika.

Tjena tjejer! Kul att ni kunde komma! Jag hitta inga lussebullar och pepparkakor i soporna så.. om du Lina tar en halvt uppäten chokladboll så kan Mona och Johanna få lite gamla Marie kex. Tänkte vi kunde dricka lite mjölk till. Den är bara två dagar gammal. Kanske smakar lite surt men det gör det hela bara lite mer intressant. Har lite presenter också. Mona  du är en planeringsmänniska och får grannens gamla almanacka från 2006. Johanna - du kör mycket bil och får en gammal wunderbaum. Lina - du är ju precis sjuksköterska så du får ett gammalt använt plåster.

Shit mina kompisar skulle säga upp bekantskapen med mig.

Jag ska aldrig mer gnälla att min konsumbutik inte har en viss produkt. Tänk dessa stackars sopmänniskor de kan ju få vänta ett helt år eller ännu längre för att hitta en marabou chokladkaka. Jag kommer aldrig bli sopmänniska. Jag älskar choklad.

//Goldfish

Personer som är födda på 50-talet förstår inte riktigt detta med att det kostar pengar att lyssna av mobilsvararen. De verkar gilla sin röst så mycket att de gärna vill lämna ett avtryck av den på folks mobilsvar. Detta gäller framförallt min pappa. Han förstår inte riktigt att mobiler har en funktion som nummerpresentatör.

"Välkommen till din eurovoice. Du har ett nytt medelande. Meddelandet togs emot 1 1 . 0 1"

"Hej! Det är pappa" (Då jag genaat börjar tänka Nämen vad otippat. Jag trodde det var någon annan som ringt från hans mobil).

"Du kan väl ringa när du får tid. Hej då!"

Finns det något onödigare sett att spendera några ören på?

Oftast när jag lyssnar av dessa meddelanden så har jag redan ringt upp pappa. För jag ringer alltid upp när jag har ett missat samtal från någon i min telefonbok. När jag ser att någon har ringt så vill de väl förmodligen prata med mig och behöver inte lämna det på min mobilsvar.

Jag ska därför ändra mitt mobilsvar nu:

"Hej! Du har kommit till Maria Thuré. Kan inte svara just nu, är förmodligen ute och tränar för Stockholm maraton. Men om jag kommer hem igen från löpturen så ringer jag. Är det någon som inte finns med i min telefonbok så kan ni väl lämna namn och telefonnummer så jag vet var jag ska ringa. Om det är pappa så vet jag att du har ringt och du behöver inte prata in något på telefonsvararen. Ha det så bra!"

//Goldfish

Glömde mobilen hemma idag när jag varit ut på utflykt. Då känner man sig så obekväm. Ungefär som att gå utan BH. Man funderar över hur många som hört av sig osv.

Höjden av besvikelse är då när man kollar på sin mobil och inte en jäkel har hört av sig eller om enbart mamma ringt.

Idag hade iaf några telefonboksvänner hört av sig. Dessutom hade någon ny bekantskap ringt. Ett för mig okänt mobilnummer kom upp på displayen. En sådan sak kan innebära ett spänningsmoment som räcker för en hel vecka. Jag surfar snabbt in på gulasidorna. För er som undrar så är jag inte psykiskt sjuk! Tror jag iaf?! Jag är bara singel och tjej. Jag fyller i numret och hoppas att ett namn ska dyka upp. Hur irriterande är det inte när det dyker upp ett företagsnamn. Det gjorde det inte denna gång utan numret fanns inte registrerat. Detta kommer nu innebära att jag kommer vara disträ och tankspridd tills jag får klarhet i detta. Så snälla den som har ringt mig! Ring igen!

Och ingen behöver ge tipset att jag kan ringa upp det. Då är man för angelägen och det kan få konsekvenser på min coolhetsstatus och det vill man ju inte.

//Goldfish

Min tankeverksamhet går på repeat just nu. Det handlar bara om fröken Kalla. Har ni hört intervjun hon ger på radio efter sitt lopp. Då dyker det upp några hon känner mitt i intervjun och hon skriker:

"Nämen vad gör ni här?"

Reportern kommenterar att Charlotte börjar gråta och han frågar vilka var det där då?

"Det är pappa och kommunalrådet från Pajala".

Alltså hur många vet hur sitt kommunalråd ser ut? Är jag en ovanligt blåst 23-åring eller kommer Charlotte Kalla från en väldigt liten kommun där kommunalrådet dagligen pryder lokaltidningens framsida?

Hade jag i 20-års åldern vunnit en så stor tävling och reportern frågat mig vem min pappa kom med så skulle jag vara tvungen att säga:

"Ja det vette fan!"

Vi kan ju konstatera att jag inte kan bli längdskidåkare. Min kropp tål en del träning men det spricker nog när det gäller att vara allmänbildad som att känna igen kommunpolitiker.

//Goldfish

Ska man ta sig upp för en slalombacke så ska man köpe ett liftkort och ta liften. Detta gäller speciellt svarta backar. Är det kväll och liftarna är stängda och man onyktert vill ta ett kvällsåk så kan man gå en bit upp för backen och åka skidor eller snoowboard ner. Det kan jag ge mitt godkännande till.

Om någon har daglig kontakt med Charlotte Kalla så kan ni väl meddela henne detta. Man åker inte längdskidor upp för en svart slalombacke med sex tidigare lopp i benen. Inte ens om 850 000 kr väntar på en på toppen. Vad ska jag säga att ut och springa en mil för att träna till maraton känns inte som en bragd längre. Eventuellt om jag tar pappa på ryggen under löpturen så kan jag uppnå samma bragd. Men jag får nog inga pengar för det, bara ont i ryggen.

Det var en annan sak jag tänkte på också. Skulle det inte vara coolt om Gunde kunde hyra in dvärgarna från fångarna på fortet som harar åt Kalla.  Gundes "skynda skynda" skrikande blir liksom inte detsamma utan dem. Eventuellt skulle de även kunna fylla funktionen som maskot.

Kalla är min nya idol. När jag åker slalom så brukar jag ta en paus på toppen efter liftfärden upp på toppen. Jag lovar att hon Kalla istället för en varm choklad med vispgrädde i värmestugan passade på att köra lite höghöjdsträning.

//Goldfish

Kommer ni ihåg när ni var små och ni fick den julklapp ni skrivit högst upp på önskelistan till jultomten. Man kunde låsa in sig i timmar på sitt rum och leka med den julklappen. Jag minns 1989 när jag fick ett rosa ponnyslott med ljusblå torn. Mina föräldrar såg mig väl inte förrän i maj samma år.

Julen 2007 skrev jag ingen önskelista till tomten ändå visste tomten på något underligt vis att det var en cykel jag ville ha. Idag levererades cykeln in till stan. Jag har för liten lägenhet för att låsa in mig här och cykla. Istället gav jag mig ut med gröna faran på Uppsalas gator.

Det är så mycket roligare att cykla med både fram och baklysen. Då behöver man inte slänga sig i ett buskage så fort en polisbil visar sig. Dessutom var det skönt att slippa ta en mils omväg när jag cyklade till Mona för att undvika poliserna. Mona var första etappen. Det kändes tungt att parkera cykeln utanför men jag tror inte jag hade blivit så omtyckt om jag tagit cykeln in i hallen. Och då valde jag en fortsatt vänskap med Mona framför cykeln.

Nästa anhalt blev hos Blomman. Vi skulle gå på bio men det var fullsatt så det blev hyrfilm istället. När jag sedan kom hem så tänkte jag använda cykelförrådet för första gången. Så noggrann har jag aldrig varit förut.

Där kom den första baksidan med ny cykel. Orutinerad cykelförrådsanvändare bidrog till att jag tog fel källardörr upp. Under fyra trappors väg upp så märkte jag inte att jag fått nya grannar utan det var först när jag skulle sätta nyckeln i min egen dörr där det stod Hägg som jag märkte att jag var fel.

Shit vad snabbt en högre makt besvarar min önskan om en pojkvän. Men kunde han inte förstå att han gärna kunde ha fått förvarna innan han flytta in. Jga insåg till slut att jag gått fel.

Efter fyra trappor upp - fyra ner - och fyra trappor upp igen så var jag inte lika glad på min nya cykel. Imorgon ska jag genast märka rätt dörr med en guldfisk så jag går rätt nästa gång.

//Goldfish

Hade lite svårt att sova igår och roade mig med att fortsätta fundera över språket i det militära.

I det militära verkar det vara förbjudet att använda personers förnamn. De har inspirerats av damfotbollen och kanske framförallt Bälingedam där man kallar varandra vid efternam. Blom, Sembrant m.m Enda gången det är okej att använda förnamn i det militära är när grabbarna är ute och marscherar på led. Då nöter de på namnen Adam, Adam, Adam, Adam, Adam och Kalle. Detta gör dem för att kontrollera att alla fortfarande finns med i ledet. Det kan ju faktiskt vara någon som trots att man bara ska följa personen framför lyckats gå vilse i de svenska skogarna.

Men det roligaste av allt är att de delas in i grupper efter de fanatsifulla namnen ALFA, BETA, DELTA, CHARLIE? Tänk vad mycket roligare det skulle vara att göra militärtjänst om grupperna istället fick namn efter olika avdelningar på dagis. Som exempelvis BOLLEN, NALLEN, PÄRLAN mm. Hur kul skulle det inte vara vid gruppindelningen.

"Andersson och Sohlberg placeras i gruppen bollen". "Krogell du hamnar i Nallen".

Shit vad tråkigt jag måste ha som ligger i sängen och funderar på sånt här när jag ska sova. Men jag tycker faktiskt det vore lite kul! Nu ska jag till gymmet och springa och lägga mina tanlar på ännu mer värdelösa funderingar.

//Goldfish

Mina kompisar säger ganska mycket om mig som person. Idag har jag hängt med tre av dem: Linda x 2 och Mona. De tre är de "knäppaste" och mest kreativa. Mona berättade en sak som är en målande beskrivning av vår kreativet och eventuellt även vår intelligens.

Mona ville så gärna ha en kyckling. Hon nöjde sig inte med de grillade som såldes på ICA Solen i Storvreta. I hennes familj fanns allergi så hon tyckte väl inte att det var någon idé att fråga sina föräldrar. Hon kom på en toppen idé. Hon kunde ju ta ett ägg från äggförpackningen i kylskåpet. Sagt och gjort. Mona tog ett ägg som hon ruvade i hemlighet på sitt rum. Sannolikheten att hon fick ett ruttet ägg istället för en kyckling är stor men det tillhör inte historien.

Mona kunde inte ge någon exakt ålder för när detta skedde. Vi andra hoppas att det hela utspelade sig före gymnasietiden.

//Goldfish